Min berättelse bygger på en sann historia, personerna är autentiska och har fått behålla sina namn, förklarar Jayne Anne Phillips i förordet till sin nya roman, Historien om Quiet Dell. Brev, protokoll, utdrag ur tidningar och andra källor från 30-talets början har citerats ordagrant.
Vi får också veta att fyra av de ledande personerna i boken har hon själv uppfunnit, ja vi får till och med reda på vilka mänskliga förebilder hon hade då hon skapade denna kvartett.
Bättre definierad kan den ofta missbrukade termen dokumentärroman inte bli. Ändå är Historien om Quiet Dell en fantasiskapelse. För personernas ”tankar, uppfattningar och reaktioner är fiktiva”, som Phillips påpekar.
Alla människor är ju slutna världar och bara i litteraturen kan vi få tillträde till dem. Den här romanen når mycket långt i det avseendet, även om vi aldrig kommer innanför pannbenet på den seriemördare romanen berättar om.
Fadern i familjen Eicher har dött i en olycka och änkan och de tre barnen är på väg mot obestånd när Charles, en inneboende, friar till henne. Men hon har redan samtyckt till att gifta sig med en annan man, som hon brevväxlat med en längre tid. Han kommer snart att mörda dem alla fyra och gräva ner kropparna intill ett garage i västra Virginia. Garaget är hans tortyrkammare.
Mördaren ljuger väl och brukar i sina brev den sentimentala, lätt jolmiga ton som en solochvårare måste behärska. Han är i själva verket en skicklig och snabbtänkt manipulatör i ett av världens äldsta yrken – men han är dessutom ett monster. Jag kan inte minnas när jag senast läste en lika plågsam bok.
Romanen är kolossalt tät, särskilt dess första del. Framför allt beskrivningarna bromsar upp flödet, som om Phillips skyggar för det hon vet ska komma. I själva verket redovisar hon inte heller det mordiska förloppet förrän i slutet av romanen när mördaren står inför rätta. Men vi får veta hur han rövar med sig sina offer till det där garaget.
Det är en fantastisk roman men jag blir lite osäker när berättelsens centralfigur, Emily, en lika varmhjärtad som karsk journalist, gör sin entré efter hundra sidor. Hon blir genast blixtkär i en bankdirektör och det som händer dem mellan liknar en solskenshistoria, även om deras ständiga smussel samtidigt speglar den trångsynta tidsandan.
Det känns inte så bra. Men kanske är Phillips tanke att den förfärliga berättelse som bildar romanens botten måste balanseras med ljus, lycka och värme. Hon vill väl, som Emily själv säger i slutändan, visa att något underbart gott kan uppstå också ur en ”förskräcklig historia”.
Berättelsen byter hur som helst fot när Emily kommer in i handlingen och liknar därefter bitvis en deckare och en kärleksroman men handlar också om innerlig vänskap.
Hon får arbeta nära den man som leder utredningen och bevittnar upploppen då mobben vill lyncha mördaren. Emily lyckas också luska reda på mördarens verkliga identitet vid ett besök i sina egna barndomstrakter.
Då och då fogar Phillips också in egendomliga drömtillstånd, då de döda barnen återuppstår och besöker de levande, som en sorts andeväsen, obesvärade av tid och rum. Det finns en rad sådana sekvenser i romanen, ett slags salighetstillstånd. Phillips vill dem så väl.