Den ena armen är helt utsträckt, den skär igenom luften när hon byter position. Hon tiltar huvudet åt vänster. Höger. Räcker lekfullt ut tungan. Formar munnen till ett trotsigt, sensuellt o. Blicken är klistrad vid mobilkameran, hungrig. Det ser ut som att hon kommer att drunkna i sig själv, i sitt jag.
Det vore så lätt att skratta.
Det finns så mycket att håna: vad är det som hon vill spara, minnas? De noppriga filtarna, de beigegråa armstöden? Varför behöver hon 300 bilder av sig själv, poserandes framför flygplansmat utsmetad i femtio nyanser av brunt?
Det vore typiskt att säga att hon tar för mycket plats, utan att tänka på att digitala utrymmet i princip är oändligt. Inte heller tar hon någon annans plats, här på flygplanet. Sätet bredvid henne är tomt. Ändå känner jag mig kvävd.
Det är sättet hon tittar på sig själv. Sättet hon föreställer sig själv i någon annans ögon. Sättet hon både spelar, och leker, med sitt utseende. Sättet hon visar upp sig för allmän beskådan – både genom att fysiskt breda ut sig över sina säten, rakt framför våra ögon, och genom bilderna i sig som hon kommer att dela på sociala medier. Det är sättet hon säger: Jag är här. Jag är på riktigt.
Hennes beteende skakar om mig djupt under, för hon kräver synlighet på ett skamlöst sätt som jag fortfarande kämpar med. Hon bekräftar sig själv på ett sätt som jag har lärt mig att jaga efter. Hon tycker sig vara värd att bli sedd och hon kräver att få bli sedd på ett visst sätt, på sina egna villkor. Som kvinna är detta fortfarande något som inte alltid är självklart.
Det är så lätt att bli blind för det ytliga, och tro sig veta hela historien efter att ha sett en selfie (ett fotografiskt självporträtt som delas via sociala medier) trots att en selfie kan vara mycket men aldrig just detta.
En selfie är en del av en berättelse, en berättelse i sig men aldrig hela historien. Precis som skrivande, sjungande eller anammandet av en viss gångstil, är selfies ett sätt att uttrycka en, av flera, berättelser som vi vill berätta – om oss själva, till oss själva och till omvärlden. Ibland är vi lekfulla. Ibland knasiga eller sexiga. Andra gånger vill vi bara dela med oss av oss själva, i en upplevelse, i en särskild stund. Genom selfies kan vi göra världen till vår plats, om så bara för någon sekund.
Genom selfies kan vi göra den här otroligt tråkiga, tio timmar långa flygresan till vår. Vårt minne, vår plats, vår upplevelse att dela. Bara det i sig är en vinst.