Vi lever alla på hoppet och det är utgångspunkten för denna monolog. Charlotte Lindmark har tagit på sig uppgiften att gestalta hoppet i rollfiguren som av pr-kunniga getts det internationellt gångbara namnet Hope.
Hopp handlar ju om två skilda saker. Det vi bär inom oss in i det längsta och det vi kan göra över ett hopprep. Scenen är fylld av hopprep, symboliskt för alla hopp vi bär inom oss.
Där finns också en sandsäck, en sådan som boxarna ger sig på, de som också brukar hopprep. Charlotte Lindmark liknar en boxare där hon stiger in med skydd på huvudet och knäna. Och hon läspar, trots bristen på tandskydd. Kanske behöver hoppet skyddas mot alla motgångar.
Vi får lyssna på en föreläsning om en dag i Hopes arbetsliv och alla klienter hon möter, alla hopp de bär på och de nya hopp de kan få av den rådgivande Hope. Där passerar det hopplösa äktenskapet, hoppet om att vinna storvinsten och samtidigt få vård mot spelberoendet, hoppet att retreaten eller tarmsköljningen som lösningen.
Pjäsens final blir en tävling i dubbelhoppet, där det gäller att hoppas på två saker och där hoppen ibland blir motstridiga. Helst ska vi studsa ut ur teatern fyllda med hopp, förklarar Charlotte Lindmark i Hopes gestalt.
Det kunde ha varit en allvarlig sak det där med att leva på hoppet, men det är det inte i Charlotte Lindmarks monolog. Vi får skratta över brustna förhoppningar och det spelade talfelet är liksom uppmaningen att åt detta ska vi ha roligt.
Det har vi också, kanske mest åt episoden med födslovärkarna på BB och den där stora dubbelhoppstävlingen, där den ensamma Charlotte Lindmark på scenen får göra sitt yttersta, också rent fysiskt, med hopprepen. Och det med bravur.
Kanske hade vi hoppats på något mera. Det blev en trevlig, småputtrig föreställning av en skådespelare som kan fånga sin publik och hålla upp skrattspegeln för oss att betrakta oss själva och omgivningen i. Men det saknades det där extra, några toppar under den timslånga föreställningen som hade lyft över småputtrigheten.