Norrbottenssalongen har återuppväckts efter sex års vila. Kanske blev vilan för lång, för det som nu väcks ger ett lite sömnigt intryck. Dessutom vaknar den upp på två ställen och denna klyvning i två delar är kanske inte bra för salongens allmäntillstånd.
Kanske bör de kallas för två, Norrbottenssalongen A-Le respektive Norrbottenssalong Li-Ö. Den förstnämnda omfattar konstnärerna med just dessa begynnelsebokstäver och huserar i Kulturens hus konsthall och resten av alfabetet i Norrbottens museum. Det är så olika lokaler och så olika hängningar att det egentligen är två utställningar.
Var finns då pärlorna i denna samling konstverk utan gemensam nämnare. Ja, Norrbottens museum fick nog den bättre delen av alfabetet. Där finns den lilla fina akvarellen Folke av Karin EE von Törne Haern. Den är liten till formatet och den upptäcks bara av den som långsamt passerar utställningen. Men den ger så mycket på den lilla ytan, så stor av uttryck.
Det är lättare att upptäcka Sanne Sihms Arvet I, en stor oljemålning föreställande ett ansikte rakt framifrån. Det är egentligen ett färglöst ansikte, bara gråtoner, och kroppen utanför ansiktet får snarare formen av streckteckning. Det är ett koncentrat av ett ansikte med nästan skrämmande framtoning.
Mera hjärteknipande är Kristina Nilsdotters hartsgjutning Bara om apan får följa med, en liten flicka med en apa i handen och med ett ansikte som utstrålar en liten flickas tankar och funderingar och fångar betraktaren. Var är hon på väg, egentligen?
Det kanske mest annorlunda konstverket står Tim Linhart för, åtminstone den ende som ger betraktaren ett verktyg. Intill den färgglada tavlan som myllrar av detaljer finns förstoringsglas för den som vill titta närmare och upptäcka detaljerna.
Konsthallen har konstnärerna A-Le och där är det lite glesare mellan verken som får besökaren att stanna upp. Atelier goupals H2O i blandteknik/foto/video ger en rörlig bild av vatten och där bilden också speglas i en genomskinlig, veckad plastfilm. Då förvandlas vattenflödet till något som liknar snöskred.
Sara Edströms två stora skulpturer i jesemonite/vinyl har formen av höga växter med stora blad och som klättrar upp på väggen, säkert två meter upp. På golvet viker sig växternas stammar ut på golvet, likt spretiga fötter. Verken har fått titlarna Gösta Björk 1975 och Ingemar Furberg 1973 och ger inte direkt någon vägledning. De liknar liksom inte två män.
Det är alltid roligt med annorlunda teknik. Mikael Heinonen målar digitalt, med dator, och har fått två verk uttagna. Det ena verket I have always been here before, II är utställningens läckraste. Det är ett porträtt av en liten flicka som håller händerna för ansiktet, ett collage där separata pappersark sammanfogats och bildar porträttet. Det är en skicklig förvandling av datorn till målarpensel.
Det kanske roligaste står Sofia Breimo för. Hon har lagt fram en mobiltelefon där besökarna får ringa ett nummer och klaga på utställningen. Klago-mål kallas installationen och är ett oavslutat konstverk. Resten av verket ligger i besökarens röst och formuleringskonst.
Salongen hade vunnit på att samlas under samma tak och verken hängda av samma personer. Och varför vänta i sex år mellan salongerna, för det blev inte så gott det som vi fick vänta så länge på.