Det Klara, berättaren i Veronica Malmgrens debutroman Gracie, minns med störst glädje när hon summerar sitt år i USA är bilturerna med Penelope. De reste aldrig långt, det var inte möjligt, de var fästa vid staden Manning med tusen trådar, de fick röra sig mellan fälten, dammen, ett par fik och affärer och huvudgatan med sitt enda trafikljus. Bilen heter Gracie och har också fått ge namn åt romanen.
Klara var 17 och utbytesstudent ett år och berättar nu om de tre sista månaderna men skolan finns bara med i marginalen. De unga driver mest runt, dricker öl, dagdrömmer, överraskas nästan av en tornado, stönar högt när den stora värmen kommer, besöker en marknad, badar. Manning kunde vara Åmål i Lemhagens film.
Rätt snart börjar man undra hur långt man kan strypa det episka flödet i en bok utan att hela ekipaget blir stående. För det är ju med romaner som med fordon och bilen de åker i; man måste ha styrfart och klarar sig inte utan framåtrörelse.
Malmgren lyckas nästan alltför bra när hon skildrar tristessen och händelselösheten i Manning. Det enda som då och då inträffar är att bylingen dyker upp och kontrollerar att de unga inte röker eller dricker öl.
Det är en starkt nedtonad, avslipad och reducerad text. Trots att Malmgrens medel är små och nästan omärkliga får hon ändå liv i personerna. Men tekniken att bara registrera leder samtidigt till att det kan bli svårt att se vad som händer under ytan. Texten förlorar en del av sin djupverkan.
Också dialogen är säkert avlyssnad, mer verksam genom sin ton än genom de ord som faktiskt återges; den är egentligen en sorts stämgaffel, vars svängningar vi hela tiden hör. Och man anar att Malmgren här har ett kapital som kan utnyttjas i branscher där röster och samtal bestämmer mer av formen.
Konformismen är stark och de kontrollerande krafterna mycket stora i Manning. Men Malmgren borrar inte i den problematiken, det övergripande sociala sammanhanget skymtar egentligen bra sällan.
Klara följer noga alla regler och påbud och är ganska nöjd med livet och det bestämmer förstås också hur romanen ser ut och vad Malmgren kan återge. Men man undrar vad det kunde blivit av all denna ungdomliga vanmakt och tristess om den andra huvudpersonen i boken, Penelope, i stället fått berätta historien. Hennes desperation och lust att provocera och manipulera folk skulle nog ha gett Malmgren andra möjligheter att teckna livet i den lilla amerikanska staden. Romanen väcker min nyfikenhet på en sådan analys.