Sällan har väl en operauppsättning lockat till större rubriker än Norrlandsoperans Elektra och självfallet dallrade de höga förväntningarna mellan lyftkranarna inför torsdagskvällens premiär på Umestan. Vackert väder, en engagerad månghövdad publik och en utmanande inramning gjorde sitt till när föreställningen satte igång, några minuter över nio på kvällen, när skymningen blev alltmer påtaglig.
Tidigare i veckan har braskande uttryck som ”operachock” använts av pressen och det går väl knappast att undvika den typen av beteckningar när man talar om Richard Strauss Elektra som hade urpremiär 1909 i Dresden i en tid då tradition och konvention gärna omkullkastades för ett modernare musikaliskt språk. Detta innebär emellertid inte att operan idag är lättillgänglig snarare kräver den en hel del av publiken med sin intensitet i libretto och expressiva komposition.
Självfallet innebär detta utmaningar för såväl orkester som sångare. Titelrollen görs av sopranen Ingela Brimberg vars starka och omfångsrika röst tar Elektra till just den höjd och med den svärta som krävs. Den för Norrlandsoperans publik välbekanta Susanna Levonen gör en utmärkt syster i Chrysothemis och Ingrid Tobiassons modersgestalt Klytaimnestra strålar i all sin nakenhet. Det är tre starka kvinnor som dominerar men det betyder inte att brodern Orestes, Thomas Lander, eller moderns nye man Aigisthos, Magnus Kyhle, hamnar i bakgrunden när de slutligen gör entré. Norrlandsoperans symfoniorkester, förstärkt med ett drygt tjugotal musiker, gör en berömvärd om än inte framträdande insats.
La Fura dels Bauls, en mångsysslande teatergrupp från Katalonien, med regissören Carlus Padrissa i spetsen, står för det konstnärliga och minst sagt storslagna konceptet där Agamemnons grav utgör en mittpunkt och stora dockor utvidgar huvudpersonernas närvaro. Den för “Elektra” så intrikata känslomässiga intensiteten förstärks därmed genom kolossala gester och spektakulära effekter på bekostnad av detaljer och mimik. Blod, eld och jord samt en dramatisk västerbottnisk himmel utgör grundelementen tillsammans med ett stort antal statister.
Föreställningen får mig att tänka på Kulturhuvudstadsårets invigning för ganska precis ett halvår sedan. Kanske är det på grund av att detta också är ett utomhusarrangemang men förmodligen beror det på storskaligheten i föreställningen, förväntningarna och publiktillströmningen. Les Fura dels Bauls vet emellertid hur man skapar en uppseendeväckande scenshow och det är bara att hoppas på att detta inte skymmer Richard Strauss konstnärliga gärning eller Brimberg, Levonen och Tobiassons, eller för den sakens skull orkesterns, strålande prestationer.