En studie i hur ondskan växer till
BOKKolkaBengt OhlssonBonniers
Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX
Det är också en stilfråga. Meningarna är korta, orden enkla och rörelsen framåt så uttalad. Och berättaren själv är rastlös, skarp, tvär, nästan manisk. Hon har den där förmågan att följa en tanke eller en idé så långt att den till slut uppenbarar något mycket oväntat, en av Bengt Ohlssons specialiteter.
Far gifter sig på bokens första sida och flickan är förstås med. Bruden är en stenrik, engelsk dam och de flyttar in i hennes slott. Själva kommer de från rätt eländiga förhållanden i Lettland. På det viset blir bröllopet en våldsam klassresa för henne och det nya livet en kulturchock.
I den förra romanen, Syster, var huvudpersonen cirkus tolv år. I Se till mig som liten är kom en liten grabb i kläm när föräldrarna skildes. Dramat Kode handlade om tonåringen John Hron. Ohlsson tar sig alltså gärna an barnen i sina böcker.
Berättaren genomskådar mycket men är också hård i överkant och misstänksam. Styvmodern är lite krockskadad, tänker hon och betraktar henne redan från början som sin fiende. Här är det alltså inte styvmodern som är elak utan styvdottern. Och hur den nya mamman än försöker vinna flickans förtroende så kommer hon ingen vart. Det är rätt plågsamt.
Berättaren får börja i en fin och kvalificerad skola, möter jämnåriga som är vänliga och vill henne och alla andra väl, hon spelar fotboll med en viss glädje och närmar sig en annan tjej. Ändå blir hon en person hon inte vill vara i det nya landet och i det nya språket, tycker hon: trögare, långsammare, utan humor, på defensiven.
Hon är ensam i en nästan existentiell mening och boken påminner så till vida en del om Räddaren i nöden. En dag ger hon sig bara i väg och struntar i skola, föräldrar och kamrater. Hon kunde vara Holden på flykt i Amerika, de är litterära syskon. Också i Ohlssons roman finns ett stråk av svart humor, en ton som mjukar upp tonåringens sorg och förtvivlan.
Hon är klipsk, vass och någonstans rasande för att de i hennes nya kretsar har allt som så många andra alldeles saknar. De lever ett skyddat liv i yttersta lyx och är utan den brist på bittra, förnedrande erfarenheter som följer av fattigdom. De kan bli goda och sympatiska för att det inte kostar dem något, tror hon.
Så snart hon får för sig att hon inte duger förmörkas hennes sinne och illasinnade tankar sprutar ur henne. Och hennes ilska föder ett starkt hämndbehov. Då går hon ut på nätet, där hon har etablerat kontakt med en dåre, och skriver ihop ett lockrop som ska lura honom att gripa till våld. Hon ljuger om sig själv; ja, egentligen plockar hon in händelser från styvmoderns liv och sin egen mors i breven (hennes mamma övergav familjen när berättaren var mycket liten).
Hon faller med andra ord in i en skrivarroll och i de texterna fyller hon ut det tomrum mamman lämnat efter sig och lever ut sina aggressioner mot styvmodern. Samtidigt får hon ungefär samma förhållande till sin text som Ohlsson själv; den är naturligtvis påhittad men ändå, i djupare mening, sann. Hon är, kort sagt, en riktig författarbegåvning.
Ohlsson studerar i Kolka hur en våldsam handling uppstår. Han stiger ner i den unga flickans psyke och visar hur ondskan växer till, ur vilka källor den rinner upp och vilka dess bevekelsegrunder är. Jag ursäktar inte ondskan men här ser vi att den kan ha en rad okända drivkrafter.
Så jobbar vi med nyheter