En man tappar fotfästet, och det varken metaforiskt eller symboliskt. Geronimo Manezes, den gamle trädgårdsmästaren, tappar faktiskt fotfästet. Han går inte längre på – utan svävar – över jordytan och varje år åker hans kropp högre upp. Den svävande kroppen innebär problem, för trots att han är höjd över jordelivet är han fortfarande bunden till just jordelivet; han måste äta, sova och uträtta sina behov. Hur ska han kunna göra det när hans kropp aldrig kommer i direkt fysisk kontakt med den materiella världen?
Geronimo Manezes plötsliga svävande är bara en av de många egendomliga och till en början oförklarliga händelser som inträffar i Salman Rushdie’s nya roman "Två år, åtta månader och tjugoåtta nätter", ett tidsintervall som också är möjlig att skriva som tusen och en natt. Med andra ord lika många nätter som det tog för Scheherazade att först förskjuta och sedan förhindra sin egen avrättning genom att berätta sagor för kungen i ramberättelsen för sagosamlingen med samma namn. Genom den kopplingen anas inte bara den enorma väv av andra texter som romanen består av och en tro på berättelsers makt, utan även en sorts numerologi (tron på siffrors betydelse och magi) som ofta återfinns i Rushdies författarskap.
"Två år, åtta månader och tjugoåtta nätter" har liksom "Tusen och en natt" en ramberättelse. Två män, Ibn Rushd och Ghazalis, ligger i ett filosofiskt krig om Aristoteles (egentligen förnuftets, logikens och vetenskapens) förenlighet/oförenlighet med gud. De två männens dispyt fortsätter långt efter deras död, och det gör även deras släkt.
Medan Ghazalis barn lever vidare med faderns namn, är fullständigt mänskliga och ”ärvde kungadömen” tycks Rushd(ie)s släkte vara ”som rotlösa plantor, mossor eller lavar eller vissa orkidéer som inte kan stå för sig själva utan måste stödja sig på andra.” Dessutom (eller på grund av) är de hälften människor och hälften Jinns (mytomspunnet andeväsen omnämnd i Koranen) eftersom deras mor Dunia – som på många sätt har en mer betydelsefull roll i romanen – är Jinnprinsessa som nedstigit till jorden i mänsklig skepnad för att låta sin avkomma flöda över världen.
Tiden går, släkthistorien för Rushds och Dunias avkommor suddas ut och fylls i med myter, men de de bär alla kännetecknet att de samtliga saknar örsnibbar och genom att de besitter – även för dem själva – hemliga krafter.
Större delen av berättelserna tycks utspela sig i vad som tycks vara ett nutida USA, de innehåller referenser till dokusåpor, serieromaner, Stanley Kubrick, terrorism, Guantánamo Bay och skvallerpress. Men när kriget mellan Rushd och Ghazalis bubblar upp igen men i ny form sker det över hela världen och får ännu en dimension genom att vägen mellan Jinnernas Peristan och Jorden står öppna.
Det är svårt att fånga alla nyanserna i den 400 sidor tjocka boken här men de finns där, i alla dikotomier som målas upp. Som när en man vid namn Nirmal tar namnet Normal, just för att han vill vara Normal liksom ”basketspelaren mr Johnson, ville bli Magic”. Ett namnbyte som sedan ekar när skyltar med texter som ”Normalitet inte egendomlighet, det är Amerika” börjar dyka upp. Det går att kalla något för vad en vill att det ska vara – men hur ska egentligen begreppet defineras?.
Förmodligen är det ingen slump att Rushdies och Ghazalis böcker båda innehåller ordet självmotsägelse.
Som läsare upplever jag ibland att de mångbottnade, motsägelsefulla berättelser och myter som befolkar Rushdies nya roman gör att texten blir abstrakt, ja svävar – förlorar tyngdkraften – något som drabbar även mig som läsare. I denna tyngdlöshet föds en vilja att översätta texten till den jordiska världen, lösa den som en gåta och förankra den i verkligheten. Men detta är ett ytterst riskfyllt och tämligen obehagligt projekt där något går förlorat. Och där har vi det, rörelsen måste såklart ske åt båda hållen. Det "Två år, åtta månader och tjugoåtta nätter" delvis kan göra – i all sin uppluckring och sammansättning av orsak/verkan, ursprung – är att luckra upp de myter som i dag tas just som verklighet och som så kallade ”naturliga förklaringsmodeller”. Jag säger delvis, för ibland är jag osäker på vad det är romanen gör. Det gör den både lustfylld och obehaglig att läsa, jag vet helt enkelt inte vad jag dras in i. En påminnelse i sig om berättelsers kraft och Rushdie-älskare kommer förmodligen inte att bli besvikna. Själv ställer jag mig lite frågande till kvinnoporträtten.