Det är alltid roligt med trevliga överraskningar, som Västerbottensteaterns uppsättning av "Bildmakarna", som gästspelade på Norrbottensteatern på fredagskvällen. Den känns så komplett. Ett tätt manus med laddade repliker, skådespelare som fyller sina roller väl och inte minst en scenografi som i all sin enkelhet borde få ett scenografipris.
Det Per Olov Enquist bjuder oss på i skapelsen från 1998 är ett drama mellan den stora författaren, den store filmregissören, den talangfulle filmfotografen och så den kvinnliga, unga, lite kantiga och egensinniga skådespelaren som alla har ett eller får ett förhållande till.
Spelplatsen är en filmsal i filmstaden i Stockholm och året är 1920. Den stora Nobelprisbelönade författaren är Selma Lagerlöf och hon kommer för att se hur regissören Victor Sjöström och filmfotografen Julius Jaenzon klarat uppgiften att förvandla hennes roman "Körkarlen" till film. Och där finns också Tora Teje, den unga skådespelaren.
Vi sitter där framför något som kan liknas vid ett tittskåp där skådespelet rör sig antingen framför den vita duken eller bakom den. Ibland blir den vita duken riktig och vi får se scener ur den gamla stumfilmen. Det kommer att handla om det konstnärliga skapandets villkor, om det där lilla sandkornet som ska förvandlas till en pärla. Det gäller att upptäcka sandkornet.
De två stora är uppfyllda av var sitt, "doktor Lagerlöf" av sin roman och Sjöström av sin film. Egot har sin givna plats, eller som Sjöström uttrycker det i Lagerlöfs frånvaro: "Jag ger fan i hennes kolportageroman".
Det råder en dallrande spänning mellan storheterna, en nervositet som tar sin tillflykt till fickpluntorna. Men så finns där den skrupellösa, unga Tora Teje, frispråkigt svärande och som vågar gå den stora Selma Lagerlöf inpå livet. Det gör hon respektlöst och i de sista scenerna uttalar den framgångsrika författarinnan sin avund över hennes ungdomliga frimodighet.
Och vid sidan av det där med skapandets villkor finns också något annat gemensamt: deras fäders alkoholism. Selma Lagerlöf vittnar om sin far, hur hon hatade honom, hur han försökte stoppa henne från en yrkeskarriär, hur hon vill att han skulle dö. Han återkommer i hennes romaner. När han väl ligger på dödsbädden rusar hon hem och scenen blir oförglömlig. Hon håller den lilla sängen i knät och i den ligger hennes lille försupet skrumpne far och han är på väg in i evigheten.
Regissören Kia Berglund har gjort ett gott arbete. Möjligen hade hon behövt hålla tillbaka Annika Isaksson något i första akten, där Tora Teje får för högröstad plats. Annika Isaksson får göra det bättre i andra akten, där speciellt inledningen imponerar. Hon sitter med Victor Sjöström och han förklarar sina känslor för henne, han både fruktar och dyrkar den unga aktrisen. Han är helt enkelt rädd för henne.
Scenens dominant är annars Margareta Niss i rollen som Selma Lagerlöf. Hon lyckas med uppgiften att spela den uppburna och oantastliga "Snödrottningen" och hon gör det så bra också när den unga Tora Teje knackar hål på hennes pansarskal.
De två männen blir med ett par undantag lite av bifigurer i dramat, men det finns inget att invända mot Björn Wahlbergs Victor Sjöström-gestalt eller Harry Friedländder som filmfotografen.
Och så till sist, men inte minst Youlian Tabakov, scenografen och kostymmakaren. Det blev så rätt när han följde med regissören Kia Berglund från teater Giljotin i Stockholm till denna Skellefteåproduktion. De visste nog också vad de gjorde, för de har tillsammans satt upp andra pjäser av Per Olov Enquist.
"Bildmakarna" skulle egentligen ha haft två föreställningar på Norrbottensteatern, men lördagens ställdes in på grund av bristande publikintresse. Ni vet inte vad ni gick miste om.