Man kan inte annat än beundra Jan Slottenäs för hans ihärdighet. År efter år kuskar han land och rike runt med sin orkester och framför sin store idol Glenn Millers repertoar, ständigt med nya infallsvinklar. Den här gången det som framfördes i radions Chesterfield-shower.
Om det är att man sedan några år med rättighetsinnehavarnas tillstånd kallar gänget The world famous Glenn Miller orchestra kan de lärde tvista om, men faktum kvarstår. Så här bra har Jan och hans mannar aldrig, någonsin tidigare, låtit.
Det fanns över 1500 arrangemang åt Millers orkester och det verkar som om Jan numera fått tillgång till att fritt välja från hela paletten. Här bjuds inte bara på de mest välkända numren såsom Moonlight serenade, In the Mood eller Pensylvania 6500. Hur många visste förresten att den senare hade sitt ursprung i ett saxriff ur en helt annan komposition? Detta och mycket annat allmänbildande bjuder kapellmästaren på i sitt informativa mellansnack där han föredömligt introducerar låtar och solister.
Samuéla Burenstrand och Jens Berggren bjuder båda på sköna sånginsatser. Samuéla även ihop med sina systrar, Paula och Isadora Burenstrand i trion Adam Sisters, en fin tribut till Andrew Sisters. Örhängen som A nightingale sang in Berkley square, Bei mir bist du schoen samt Beguinne the Beguinne låter alla läckert i dessa fräscha framföranden. Bandet spelar oklanderligt kvällen igenom och inte en ton ligger fel i dessa definitiva versioner av Millers musik.
Alla musiker på scen ger verkligen allt, många i fina solistinsatser. Men om några skall förtjäna en extra guldstjärna så är det saxofonisten Klas Toreson och slitvargen bakom trummorna Mikael Ulfberg som båda glänser konserten igenom. Och Stefan Carlbergs pianospel i Bethoovens Månskenssonaten är riktigt läckert. Visst, när tidigare nämnda Toreson sjunger en stump är inte engelskan perfekt men det hela framförs med sådan äkthet och innerlighet att uttalet snabbt glöms bort.
Ja, publiken ikväll bestod till stor del av äldre. Men att därmed sätt likhetstecken med att detta var någon slags kitschig nostalgiafton låter sig inte alls göras. Till det bidrar det varierade programmet. 30 låtar under två timmar har sällan känts så kort.
Detta är tidlös musik framförda av tidlösa musiker som verkligen älskar den, lika mycket som publiken älskar att få höra den. Och med kärlek kan man som bekant komma långt här i livet, mycket långt.