Vita, helkaklade väggar och sex vita, lejontassade badkar utgör scenrummet där fem näpet, renässansinspirerat klädda prinsar gör entré. Den unge prinsen/prinsarna håller monolog och det är en osäker, ung man som i flera versioner presenterar sig för publiken. Hur ska man egentligen vara som prins? Så kommer de vita svanarna överraskande ur sin dvala där de ligger draperade över badkarskanterna och ackompanjerar prinsen i hans funderingar.
När Norrdans ger sin version av den klassiska baletten Svansjön bryter man effektfullt - och modigt - mot den traditionella balettens formspråk. I första akten dominerar dansarnas drömlika, suggestiva rörelser och det är svanarna, klädda i vita tutuer som påminner om vilda fåglars burriga fjäderdräkter, som slår an tonen. Var och en av dem har sin egen sjö/sitt eget badkar och effekten blir både narcissistisk och surrealistisk. Dansen varvas med inslag av skådespelarnas dialog/monolog, som ibland kan tyckas vara en aning för övertydlig men det är ju trots allt en familjeföreställning.
Men det drömlika, långsamma tempot är också stundtals lite för utdraget och det är inte förrän när trollkarlen, dramatisk svartklädd, gör entré som tempot ökar. Hans otäcka, spindellika rörelser utmärker sig bland de vita svanarnas mjuka linjer och föreställningen får genast mer luft under vingarna. Spänningsfältet kring trollkarlen smittar av sig på hela ensemblen och andra akten öppnar med ett effektfullt fortissimo. Musiken följer stämningsfullt dansarna men tyvärr är detta en av de föreställningar under den pågående turnén där musiken inte framförs live av Nordiska kammarorkestern. Liksom i första akten är det trollkarlen som får skarpast konturer, speciellt i sin duo med den svarta svanen, och det är lite synd att inte prinsen får större utrymme för nyanser.
Men jag kan inte låta bli att fundera över om detta kanske är effekten av att det är trollkarlen som genomgående är unik i föreställningen. Både prinsen och den vita svanen/svanarna görs av flera personer på scenen samtidigt och även om det är effektfullt ger det tyvärr ett stundtals snårigt intryck.