I tider med intensiv massmediebevakning kring en styckmordsrättegång och skottlossning på Göteborgs gator är det lätt att tro att brottsligheten ökar. Sveriges televisions regionala nyhetsprogram Nordnytt gick påpassligt ut på gatan i Boden och frågade medborgarna inför styckmordsrättegången.
Jovisst, alla tillfrågade var övertygade om att det blivit farligare i Boden och i det svenska samhället, att de dödliga våldsbrotten blivit fler och att de ökar. När reportern förklarade att det var precis tvärtom blev de intervjuade glatt överraskade.
Den som inte tror på att de dödliga våldsbrotten minskar kan gå in på Brottsförebyggande rådets hemsida och läsa ”Konstaterade fall av dödligt våld”. Där berättas att i ett längre perspektiv uppvisar det dödliga våldet en nedåtgående utveckling och att nivån för 2012 visar den lägsta nivån under de senaste tio åren.
Och mitt under ståhejet i Piteås tingshus läser jag ett debattinlägg i Dagens Nyheter. Det är Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg som beskriver att antalet fångar minskar kraftigt. I år har fyra fängelser och ett häkte stängts i brist på fångar.
Det låter ju alldeles förträffligt om fängelser måste avvecklas i brist på människor som dömts för brott. Men det märks inte i massmedierna, de som ska hålla medborgarna informerade om utvecklingen i samhället. I tidningar och tv tycks brottsligheten öka. Polisverksamheten och domstolarna bevakas intensivt, lokala tv-kanaler sänder med polisens hjälp speciella blåljusprogram och public service-tv har programmet ”Veckans brott”.
Det är ju egentligen ganska ohederligt att föra medborgarna bakom ljuset, att inte söka och berätta sanningen om brottslighetens utveckling. Naturligtvis vill inte polisen berätta att brotten blir färre, för poliserna vill bli fler och det har de också lyckats med. Vi har aldrig haft så många poliser som nu.
Men det är väl egentligen inte så märkligt att massmedierna fylls av brott. Det är billig dramatik, kräver inget direkt grävande. Intervjua poliser, läs åtal och sitt av rättegångar. Det är betydligt mera komplicerat och kostsamt att göra ett ”Uppdrag granskning” än ett ”Veckans brott”.
Och det är med litteraturen som med massmedierna. Det är lättare att nå en kommersiell framgång med en roman om brott än med en roman kring en existentiell fråga.
Och så får vi en galen bild av det samhälle vi lever i och som göder en säkerhetsbransch som lever på vår kollektiva oro.