”Polis, polis, potatismos!” Så stod det på den rostiga plåtfasaden till Östersunds polishus, kort efter att det var färdigbyggt i slutet av 1960-talet.
Dels var det ju kul med sprejklottrarens/graffitikonstnärens (avsiktliga?) missuppfattning av nid-ramsan, vanligen kallades poliser för potatisgrisar på den tiden, och dels visade det sig att det var stört omöjligt att få bort de meterhöga sprejbokstäverna från fasaden. Rostig plåt hade tydligen en absorptionsförmåga som var herkulisk och blev kvar länge. Det blev till och med så att skriften blev ett uppskattat turistmål.
Rostig plåt? Arkitekten bakom den käckt 1960-talskubistiska byggnaden hade kommit på att plåten skulle oxidera ytterligare en dimension av luftföroreningarna, och så småningom bli blåskimrande, som pärlemor.
Nu hade ju Östersund ingen större mängd frätande ämnen i luften så rosten förblev. Liksom det festliga klottret.
Klotter, har alltid fascinerat mig, från den tid när jag lärde mig läsa (alldeles för tidigt) och frågade mina föräldrar vad de där orden med tre, fem och sex bokstäver betydde, som ritats med krita (skulle man sprejmåla på fasader på 50-talet fick man ha med sig en mindre lastbil till alla olika aggregat) på ladväggar och uthus och plank.
Och jag undrade också varför det ritats ifyllda trekanter och hängande bananer överallt. Det tog rätt länge innan mina något äldre herrbekanta till min förtjusning undervisade mig i väggskrifternas vokabulär.
Bland klotter jag mött var det i särklass häftigaste en dassdörr på ett vandrarhem i München i Tyskland. Dörren var så fullskriven med filosofiska diskussioner om Kant eller Hegel var bäst, tankeutbyten, diktcitat av Goethe och andra stora tänkare och dialoger av mer eller mindre privat natur, så jag ångrade att jag inte tog med kameran in på dass och dokumenterade vägglitteraturen.
I Luleå stod den berömda meningen ”Aron husmördare” på dåvarande Valand citys putsade fasad mot Smedjegatan, i många år innan väggen fick ny beläggning. På 1970-talet förekom också flitigt ”Tysk höst” på husväggarna, kanske en protest mot förtryck av oliktänkande i grannlandet i söder.
I det nuvarande museet Hagia Sofia i Istanbul, tidigare kyrka för olika religioner, har man hittat roligt klotter också. Från 1000-talet till och med. Med lite fantasi kan man se hur ett par busiga vikingar vid namn Halvdan och Arne fnittrande stod böjda över en bit odekorerad mur och ristade runor i smyg i helgedomen.
Vår historielärare i skolan påstod också att man på samma klassiska mark hittat några tusenåriga runor som utlästes ”jag är full” på forn-nordiska. Kan vara sant.
De gamla romarna klottrade hejvilt med hammare och huggjärn i all den vita marmor som fanns överallt för 2.000 år sen, inte minst i Pompeji finns en massa skrift med i stort sett samma innehåll som väggarna i min barndoms sydjämtska by. Romarna var tydligen ena jättesnuskiga typer.
Till och med i Egypten har man hittat en 3.500 år gammal hieroglyfisk inskrift som tycker lite insmickrande att ”Jag är mycket imponerad av farao Djosers pyramid”.
Så alla fastighetsägare och skolvaktmästare och tekniska kontor på kommuner som kämpar en ojämn kamp mot ristande revolutionärer, ni är inte först eller på långt när ensamma om att försöka hålla väggarna rena.