Det är som om man inte riktigt känner igen Per Olov Enquist i nya romanen Liknelseboken. Det raka berättandet i tidigare romaner och i Augustprisade självbiografin Ett annat liv har övergivits och först i slutkapitlet finns det traditionella berättandet.
I stället är det en bok som återvänder, till barndomsår som inte fick plats i Ett annat liv, till personer och händelser i tidigare romaner och som det är en fördel att känna till. Och så återvändandet till 15-åringens lustfyllda möte med den 51-åriga kvinnan på det kvistfria furugolvet i Larssonsgården. Till det mötet återvänder han gång på gång, för det är romanens start och mål.
Intrycket är att det är en gammal man som berättar, som ser tillbaka på den barndom och uppväxt som format honom. Därför är det mycket västerbottniskt Hjoggböle genom hela boken och mycket av den västerbottniska fromheten.
Förutom mötet på det kvistfria furugolvet spinner Enquist kring tre andra inslag. Han ska i efterhand revidera sitt tal vid sin mors bortgång, han söker efter kärlekssångerna till hans mamma som hans tidigt bortgångne far skrev på de utrivna sidorna i notesblocket, det som modern kastade in i eldstaden men som brandskadat når honom många år efteråt. Finns svaret på hans frågor på de utrivna bladen? Jo, de finns där, för skogsarbetaren Elof var också konstnär "eller på annat sätt eljest". Författaren får förklaringen till varför han själv blev en konstnär och försökte sprita ihjäl sig.
Bokens kapitel kallar Enquist för liknelser och det är naturligt i en bok som utgår från en from by i det västerbottniska bibelbältet. Kanske finns där ett återuppväckt religiöst grubbleri som gör att han lånar uttrycket för Jesus form av fiktiva berättelser och som han använde för att illustrera sitt budskap, gåtfullt för att väcka reflektion.
I Hjoggböle och för hans mor handlade det om Guds rike och dess förhållande till människorna, att det gällde att bli upptagen till himmelriket och inte bli kvar på jorden i evig synd. Huvudpersonen låter sig upptas i de frälstas flock efter att ha cyklat på rekordtid de sju kilometerna till kyrkan. Modern har tårar i ögonen av lättnad. Själv tvivlar han.
Frälsningen är att bli upptagen, inte bli lämnad kvar. Men vad är den i jämförelse med den frälsning som 15-åringen når i mötet med den 51-åriga Ellen från Södertälje, där på det kvistfria furugolvet i Larssongården efter en halv sockerdricka och samtal om Bernhard Nordhs författarskap. Det var detta som var den verkliga Höga visan, att ha varit med om det yppersta. Eller var det synd?
Per Olov Enquist har sagt att han skrivit 3 000 sidor som blivit 254. Intrycket är också att varje mening och uttryck är noga vägda. Språkligt är det kanske inte så lättläst som Enquist vant oss vid. Här finns plötsligt en massa utropstecken och kursiveringar och dessutom uttryck hämtade ur skelletmålet och förfluten svenska. Ordlistan ger förklaringen om vad som sker när Enquist "bemannar sig" och det gör han stup-i-ett, men för att förstå ord som tokut, eljest, dödde, hava fått schlaget, råla, voge , pelargut, schwimme, magan och högerhanna måste man nog ha ena foten i norra Västerbotten.
Det är en nu 78-årig författare som skriver och som ser vännerna omkring gå bort. Det gör också Ellen 1977, hon från Södertälje och från det kvistfria furugolvet i Larssonsgården. Då blir Enquist prosa rak och enkel, utan skelletmål och gamla nu främmande uttryck, när han uppsöker kapellet på Skogskyrkogården i Stockholm med en bukett tulpaner. Han möter Ellens frimodiga 15-åriga brorsdotter, hon som på Ellens sista önskan skickat den urklippta dödsannonsen till honom, adress care off hans förlag. Hon känner igen författaren från tv och ledsagar honom fram till kistan. Efteråt vill hon att han ska skriva en kärleksroman, det han tidigare aldrig klarat. Och så gör han det och det blir en kärleksroman som ingen annan.
Mötet på Skogskyrkogården blir romanens höjdpunkt. Den slutar när den är som bäst. Per Olov Enquist visar att han har "inbillningskraften denna jättemuskel" som hans farfar beskrev den konstnärliga förmågan.