På omslaget till Aris Fioretos essäbok "Vatten, gåshud – ett otal ord om romanen" ses en bård från en antik keramikkanna. Perseus kommer in från vänster, motad av Pallas Athena med sköld och dold lans, så rusar han lättfotad i två uppenbarelser mot Medusa, hon som våldtagits av honom i Athenas tempel och nu står värjande med utsträckta armar.
I nästa bild faller hon utan huvud och med blodet sprutande ur hennes kropp frigörs skrivkonstens bevingade häst Pegasus och hon återuppstår eller överlever i hästen. Längst åt höger finns åter två Perseus med blickarna bakåt, mot det hemska dådet och ett slags handväska som enligt legenden innehöll Medusas huvud, det ormbekransade.
Detta är ju om man så vill en rafflande berättelse i bild, en antik seriestripp med tiden inskriven i rummet, som dubblering av den handlande. För Aris Fioretos ger den ämne för essäistiskt associativa tankar om allt utom bårdens episka tema, förrän möjligen på slutet.
Fötternas lätthet på en vattenyta som antyds av delfiner, själva den avvärjande rörelsen hos kvinnorna och hur den är kvinnligt typisk, blickar framåt i tiden och efter dådet bakåt i tiden, blodspåren som förföljer den flyende mördaren, pars pro toto-associationer både om fötterna och om Pegasus-ur-Medusa.
Ett sidotema är romanens vågrörelser och förmåga att väcka rörelse hos läsarna som sammanfattas i sentensen ”romanen är ett kärl av tid”. Varje läsning av kärlets bilder utom den rätlinjigt episka uppehåller Fioretos. Denna långsamma men ihärdiga associativitet får texten att sväva, återkomma till ett antytt huvudtema för att genast avvika, ta in nytt material som det om en manet i en vattenpöl som blir till en uppenbarelse av hela dess evolution för tyske poeten Oskar Loerke. Vilket för tanken till en sliten, kvarglömd blyertspenna som bär med sig minnet av hela sin tillvaro från skogen träet kom från i romanen "Transparent Things" av Vladimir Nabokov, ofta apostroferad jämte horder av författande själsfränder hos Fioretos.
Det beundransvärda och typiska för huvudkategorin essäer är den jämna svävning som åstadkoms av alla avvikelser och associationer. Det finns en tilltagande osäkerhet om författarens ”budskap” som består ända tills man förstår att texten själv är budskapet, möjligen att något blir sagt om romankonstens historia och nuläge efter alla förvecklingar den genomgått. Det finns i texten en nyimpressionistisk ton som införlivar och överflyglar minnet av postmodernismen genom antydda dekonstruktioner.
Att upprätthålla den essäistiska svävningen så att den själv blir texten är Fioretos prestation. Den är anmärkningsvärd och får oss att hitta en annan spänning, en annan ”gåshud” än den episka. Samtidigt är ju gåshud ett aktuellt, överanvänt modeord. Det parodiska finns också hos Fioretos, spänt mot romanens övriga former och formler.