Jag är ett levande exempel på att man kan halka omkring i livet och ändå hamna rätt om bara viljan finns. I skolan var jag den där typen som förvisso var snäll, men som ändå blev tillfrågad om jag hade något att göra med det pluggade låset till klassrummet, och det för att jag skrattade vid fel tillfälle. Men jag skrattade inte åt låshistorien, utan det var åt lärarens klänning som såg exakt ut som mina sängkläder från 1975. Och så där höll det på i lite olika varianter.
Jag minns förresten att jag vid ett tillfälle bad till Gud att få vara duktig, i alla fall en gång, och det fick jag, all övrig tid var det torftigt med duktigheten. Det var tråkigt att aldrig känna att man kom i mål och jag önskar jag kunde trolla så inget barn eller ungdom behöver känna den känslan.
Jag har under en tid funderat på läsningen under skoltiden och jag har ett ord för det: pest! Att läsa en bok var så dö-trist att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag är osäker på om jag överhuvudtaget har läst en hel bok under alla mina år i skolan.
Jag har aldrig förstått varför man ska läsa vissa böcker under tvång. Hur främjar det läsandet? Jag minns alla gånger på biblioteket när jag sneglade mot backen med seriealbum som man rart skulle låta bli. Och det här med klassiker, det kan väl skrämma skiten ur vilken icke-läsare som helst? Hur ser det ut idag i skolan? Berätta, jag är nyfiken!
En av mina söner som snart blir myndig fick en tegelsten i sina händer i nian. Han läser aldrig. Även om boken (säkert) var bra så grät vi oss igenom den tillsammans för att han skulle fixa sitt betyg i svenska. Min myndiga son som blev bokslukare berättade nyligen att han tjatade på skolan ett halvår tills han fick läsa det han ville.
Det är väldigt lätt att sitta här och vara kritisk i efterhand, men jag kan inte låta bli att tänka hur det hade varit om jag hade fattat att det fanns litteratur för alla. Tänk om någon hade fattat åt mig och satt Kristina Lugns Om ni hör ett skott... i mina händer, undrar om jag hade blivit en läsare då? Bättre sent än aldrig, I guess.
Men vem är jag då? Jag är fortfarande inte säker, men det jag vet är att jag är 39 år och författare, något jag ville bli tidigt i livet trots att jag inte har vidare koll på varken verb eller klassiker.
Jag vill slutligen vända mig till alla ungdomar som inte läser den här krönikan, men ni som läser och har barn och barnbarn, förmedla en sak till dem; Du duger! Ett betyg är bara en bokstav. Tro på dig själv och sannolikheten att din dröm kommer slå in blir stor. Kan jag, kan du!