I ett efterord berättar översättaren Viveca Melander om den tid – Italiens enande – som bildar bakgrund i Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman "Leoparden" som nu ges ut i nyöversättning tillsammans med hans "Berättelser".
Don Fabrizio, prins av Salina, är en ledande representant för den feodala adeln på Sicilien och manövreras bort av den nya tidens män eller vänder helt sonika ryggen till när regionen börjar omvandlas. Han är romanens huvudperson och språkrör och beskrivs ingående redan på de första sidorna. Prinsen har ett ”auktoritärt temperament, en viss moralisk hårdhet” som lätt förvandlas ”till nyckfull arrogans”. I sista hand är han en cyniker (”Evig kärlek varar några år”).
För en sentida läsare kan det kännas lite konstigt att på det sättet få facit innan man ännu riktigt hunnit kliva in i romanen. Men prinsen är en mycket sammansatt natur och visar emellanåt nya sidor och författaren plockar då isär och sätter ihop hans inre person och nya drag framträder efter hand. Han går inte alltid ihop men ser själv och kommenterar de stundom oförenliga dragen i sin karaktär. Vi rider så att säga på hans rygg genom hela verket och bättre färdmedel kan man knappast få.
Författaren vet allt om sina figurer och den värld de lever i och föreläser också om allt. Romanen skrevs på 1950-talet men berättartekniskt hör den snarare hemma i den tid som skildras, 1860-1910.
Det lilla av handling som finns kretsar kring ett bröllop. Furstens styvson, Tancredi, gifter sig med borgmästarens undersköna dotter, Angelica, och får på köpet en förmögenhet i jord och guldmynt. Ett glansnummer i romanen är samtalet mellan prinsen och borgmästaren om detta äktenskaps pekuniära och andra villkor. När de gör upp om saken blir det i symbolisk form en förening av det nya och det gamla Italien. Men för prinsen är det som att bit för bit få tugga i sig en padda.
Då och då ställer Lampedusa upp sitt stativ för att avbilda någon vy mer i detalj: en trädgård, en förfallen sal, ett dignande middagsbord, ett kloster, en skimrande dal, det hem där husprästen växte upp, en parad av hattar på en hylla. Den händer väl att denna enastående blick för detaljer tynger romanen och gör den lite bombastisk.
Samtidigt är ju Lampedusa en virtuos beskrivare och det vimlar av vackra metaforer och granna sicilianska ljuseffekter men också spännande tankesprång och pricksäkra dialoger. Att "Leoparden" är ett episkt mästerstycke blir allt tydligare under läsningen, en bred släktkrönika som samtidigt skildrar en brytningstid i det italienska samhället.
Stilen är vackert utmejslad och retoriskt glansfull men stundom lätt överlastad. Det händer väl att jag fastnar i denna konstfulla prosa. Ändå njuter jag i fulla drag under läsningen.
Av de fyra andra texterna är Barndomsminnen en enorm katalog av detaljer; avsnittet påminner mer om en bouppteckning än om skönlitteratur.
Berättelsen Sirenen handlar om en högfärdsblåsa och lärdomsgigant som i ungdomen mötte ett marint naturväsen. De blinda kattungarna är ett längre, lite löst avsnitt om en brutal jordägare. Den texten kunde lika gärna ingått i romanen även om tonen är lite mer burlesk.