Andrea är 24 år.
Hon kommer från Rumänien och har en universitetsutbildning inom turism. Hon pratar jättebra engelska, ett av fem språk hon kan.
Tyvärr är inte svenska ett av dem, något hon blir påmind om varje gång hon söker ett jobb i Sverige.
Ingen svenska, inget jobb.
Därför sitter hon här utanför Ica. Och fryser.
Vi har lärt känna varandra litegrann, Andrea och jag.
Hon sitter utanför Ica, jag är där och handlar.
Hon har inget hem och inget jobb, jag har en varm lägenhet och en fast inkomst.
Hon har en sexårig son hemma i Rumänien som hon skickar pengar till, när hon kan. Jag har en hund i Luleå.
Våra liv går inte att jämföra. Ändå kan vi mötas.
Andrea hade kunnat vara min lillasyster.
Vi pratar lite om julen. Hon berättar att man i Rumänien har som tradition att klä ut sig som björn dagarna innan jul och ge sig ut på gatorna.
Hon ger mig en tomte bärandes en ljuslykta. Jag ger henne en jacka och ett par termobyxor.
Jag berättar att jag ska hem till Norrköping över julen.
Hon ska sitta kvar utanför mataffären.
Hon kallar mig för sin vän. Tackar mig för att jag stannar och pratar när så många andra fnyser åt henne. Hon berättar om människor som spottar åt hennes håll. Ber henne fara hem.
Och jag känner mig så oerhört hjälplös.
Andreas man är i Boden och försöker, precis som hon, få ihop pengar till mat och husrum. Just nu bor de i en lägenhet tillsammans med 53 landsmän och -kvinnor. 53.
När jag frågar hur länge de ska bo så svarar Andrea att hon hoppas få stanna kvar i lägenheten. Annars måste hon och maken sova i bilen.
Hon längtar så mycket efter sin son Alex.
Men några fler barn blir det inte.
”Det här är inget liv för ett barn”, säger hon.
Andrea drömde tidigare om att bli journalist, men utbildningen fanns inte på universitetet i hennes hemstad. Därför blev det turism.
Hon berättar att hon läst kurser på Cambridge via nätet. Dessutom har hon börjat skriva på en bok som handlar om kvinnor. Hon har besökt Paris, Barcelona och London.
I ett tidigare liv.
Nu sitter hon här. Utanför Ica i Luleå. Det är tio minusgrader och hennes jacka är trasig.
Kallar mig för sin vän och säger:
”Snälla hjälp mig att hitta ett jobb…”
Sen skakar hon på sig, ungefär som om hon försöker göra sig av med all sorg hon bär på. Och säger:
”Men Moa, hur är det med dig? Varför har du aldrig skaffat några barn? Och vart är det du jobbar nu igen?”
Jag frågar om hon behöver något.
Är hennes skor hela? Räcker den där halsduken i kylan? Har hon ätit något i dag?
Men jag vill göra mer. Så mycket mer. Jag vill hjälpa Andrea hitta ett jobb. Jag vill visa att det finns hopp även för henne. Att hon har en framtid värd att leva för.
Men är det så?
Andrea berättar att flera män kommit fram till henne de senaste dagarna och frågat om hon är intresserad av att sälja sex för pengar.
Jag blir chockad och frågar om det verkligen är sant.
Jodå.
Ett antal gånger har hon tvingats avvisa män som inte ser några problem med att utnyttja hennes hjälplösa situation.
God jävla jul, tänker jag.
Andrea kallar mig för sin vän. Jag vill hjälpa henne.
Jag har all världens rikedom. Jag har värme, pengar, mat och kärlek.
Ändå känner jag mig så förbannat hjälplös.