Vilket jobb man har spelar väl ingen roll, bara fritiden känns meningsfull. Detta var min ursäkt för att lägga ner journalistplanerna och stanna i hembyn med mina hästar. Skriva kunde jag ju göra vid sidan om. Närmare femton år tog det innan jag insåg att jag hela tiden lurat mig själv.
Min föresats fungerade till en början faktiskt rätt så bra. Goda och dåliga tider avlöste varandra, jag harvade på och fick på köpet inspiration som räckte till en hel roman. Motivationen att fortsätta höll i sig fram till utgivning, men därefter tog den ihållande motvinden fart och jag började bli folkilsken.
Surisar som jag finns nog överallt, i alla yrken och på alla poster. Kanske är just du en av dem, stressad och less, med en ständig känsla av otillräcklighet. Påverkar jobbet hela din personlighet, har du tappat ditt leende och låtit bitterheten ta över? Då är det dags. Byt jobb.
Rutinernas bekvämlighet är väldigt farlig och i åratal lät jag frustrationen byggas på. Mest arg var jag nog på mig själv och mina töjbara gränser. Ibland fick jag knyta nävarna i fickan för att hejda impulsen att rensa rent på restaurangdisken. Dra armen däröver så att bullfat, ringklocka och kassa-apparat flög all världens väg. Kasta förklädet. Sedan gå hem. Men så gör man ju bara på film.
Beslutet satt långt inne, men så kom en vacker dag då jag bara visste. Nu var det nog. Papperet på bordet. En månads uppsägningstid. Lite panik, men mestadels en stor frihetskänsla.
När jag nu rattar Hemtjänstens bil över asfalt och grus, till Jock och Vallsjärv, Gyljen och Lansjärv, eller tar en stillsam promenad invid en rullatorförare, är mitt leende tillbaka. I en annan yrkesroll har jag börjat omvärdera mina medmänniskor. Bilden av zombier som med utsträckta armar jagar mig med sitt gnäll bleknar alltmer.
Allt är relativt, allt handlar om perspektiv, och det finns så mycket att vara tacksam över. Jag möter handikappade med svår smärta som trots allt behållit sin humor. De med stora sorger som orkar skratta. Tänk att man ändå har en frisk kropp. En sådan lycka är inget man ska ta förgivet.
Ett privilegium är också att över en kaffekopp få ta del av de äldres berättelser. Dessutom få ett tack för att man kommit på besök. Jag slutar aldrig förvånas. Från att ha varit folkilsken så tror jag nästan att jag håller på att bli en folkälskare.
Nej, ett jobb är inte bara ett jobb. Det är en stor och viktig del av livet. Jag tror alla skulle må bra av att byta då och då.