Det var i början av den journalistiska karriären på denna tidning och med placering som lokalredaktörsvikarie i Kiruna. Då kom tipset om hunden som skällde när någon yttrade ordet "Palme".
Ett roligt tips tyckte den vikarierande lokalredaktören liksom redaktionsledningen i Boden. Hembesök gjordes, hunden fotograferades, hundägaren uttalade sig och visst skällde jycken på ordet "Palme". Hundens ägare var ägaren av stadens annonsblad.
Det här var året 1973 och vi visste inget om Palmehatet, åtminstone inte den 20-årige journalistvikarien. Men statsminister Olof Palmes pressekreterare ringde redaktionsledningen och lät förstå att det inte var lämpligt med en sådan artikel i partiets eget organ.
Minnet av den Palme-skällande schäferhunden i Kiruna återkommer under läsningen av Kerstin Vinterheds bok Mordet Om öppna och dolda motsättningar bakom Palmemordet.
Efter mordet 1986 kom vissheten om hatet mot Olof Palme ut till en bredare allmänhet. Vinterhed hävdar i sin bok att det finns ett direkt samband mellan Palmehatet och mordet.
Enligt Kerstin Vinterhed var statsminister Olof Palme likt kung Gustav III någon som "måste bort". Det fanns alltså underströmmar också i 1980-talets Sverige, som det fanns i 1700-talets Stockholm.
Det var marinofficerare under ledning av kommendörkapten Hans von Hofsten, som varnade för att Palmes politik skulle leda till "Sovjetrepubliken Sverige". Andra var Handelshögskolans psykologiprofessor Lennart Sjöberg, som varnade för att Palmes neurotiska personlighet och att det var farligt för ledarskapet.
Rykten spreds. Vid ett tillfälle ringde ägaren till en damfrisering på Östermalm till statsrådsberedningen och berättade att arméchefens hustru talat om att Palme var sinnessjuk och narkotikaberoende. Arméchefen kallades upp till statsrådsberedningen, medgav att han hört dessa rykten och bad om ursäkt.
Hatet närdes i det övre samhällsskiktet av att Olof Palme svikit sin egen bakgrund. Han växte ju upp i samma östermalmshus som Carl Bildts far. Sprungen ur överklassen hade han valt arbetarrörelsen och betraktades som en klassförrädare.
Palmehatet fanns på alla nivåer i samhället. Det fanns inom överklassen, frodades i marinofficerskretsar och inom Stockholmspolisen, det löpte trådar in i extremhögerns och även rent nazistiska organisationer och vidare till kriminalvårdsanstalternas celler.
"En nidbild av Olof Palme med kroknäsa och förvridet leende, i trappan till övervåningen, kunde kännas helt naturlig i ett sådant Palmekritiskt hem, vittnar en företagarson som växte upp på 1970-talet", skriver Kerstin Vinterhed.
Det var samma decennium som schäferhunden i Kiruna gav skall på ordet "Palme".
Så kommer Vinterhed fram till mordplatsen och vem som höll i vapnet. Hon börjar med Lars Tingström, bombmannen som aldrig skulle glömma att han blivit oskyldigt dömd för ett brevbombsattentat 1979. Palme var målet för hans samhällshat.
Tingström hade dråpdömde Christer Pettersson som medfånge på Kumla i början av 1980-talet och de fann varandra. De kände sig båda felbehandlade och kränkta av samhället och projicerade hatet mot Olof Palme. Christer Pettersson dyrkade Tingström.
"Hade jag fått den här domen för tio år sedan hade Palme levt idag", sade Tingström när hovrätten 1990 friade honom.
Kerstin Vinterhed tror inte att Pettersson utförde mordet på order av Tingström, som advokat Pelle Svensson hävdat.
"Det låg i luften den där februarinatten 1986 då han hade åkt in till stan för att skaffa knark", skriver Vinterhed och beskriver sedan hur han råkade se Palme gå in på biografen, att han då hämtade vapnet hos spelklubbsägaren Sigge Cedergren och sedan inväntade filmens slut.
Vinterhed är kanske inte helt träffsäker när hon pekar ut mördaren, att det skulle vara Christer Pettersson, men boken ger en intressant återblick i 1980-talets händelser och affärer och hur det påverkade det politiska klimatet.
Kanske var det Palmehatet som ledde till Palmemordet och i ett Sverige som 1986 aldig trodde att något sådant kunde hända i detta land.