I dag är det litteraturens stora dag. Exbodensaren och Svenska akademiens ständige sekreterare Peter Englund öppnar dörren i börssalen och meddelar vem som får årets Nobelpris i litteratur. Det sker klockan 13 och vi har några timmar på oss att spekulera vem som bör stå står i tur.
Vadslagningsfirmorna rankar japanen Haruki Murakami som en höjdare, men han kanske är för ung. Det blir väl som så många gånger tidigare, någon döfärdig författare som redan åstadkommit sitt bästa och sedan inte orkar ta sig till prisutdelningen i december.
Varför inte göra det annorlunda och oväntade, utse Sofi Oksanen! Hon befinner sig mitt i sitt unga produktiva liv och har redan åstadkommit flera mästerliga romaner. Finland behöver en Nobelpristagare i litteratur. Det är hög tid för det när akademien inte fick ändan ur vagnen medan Väinö Linna levde.
Sofi Oksanen skulle sätta nödvändig färg på det grå priset, färg på prisutdelningen och på Nobelmiddagen. Kung Carl XVI Gustaf vid bordet – en litterär drottning och en illitterat monark, som kanske inte ens läst Camilla Läckberg.
Nej, någon sådan överraskning vågar vi inte hoppas på. När detta skrivs är Ladbrokes lågoddsare 76-årige kenyanen Ngugi Wa Thiong'o. Han når kanske upp till åldergränsen.
Norrbotten har också sitt lilla Nobelpris, landstingets Rubus Arcticus. Om Peter Englund och de andra ledamöterna i Svenska akademien inte vågar satsa på ungt i år så kan Rubus Arcticus-juryn göra det. Satsa på något ungt och argt och dessutom konstnärer bosatta och verksamma i Norrbotten.
Då är några namn givna och av någon anledning kommer de från den samiska konstkretsen. Det är framför allt konstnären Anders Sunna , som inte målar för att dekorera. Nej, hans konst uttrycker en ilska över det som händer i det samiska samhället och samernas förhållande till staten, om Sameland och giriga gruvexploatörer. Att måla handlar om att vilja och våga utmana – publiken och makten.
Det gäller inte bara bildkonsten. Systrarna Mimi och Maxida Märaks musikkonst och ordkonst har också det där extra som når längre än så mycket annat som diktas och tonsätts. De vågar vara politiska i en tid när så få andra vågar.
Men det kanske är för vågade kandidater, ärade medlemmar av Rubus Arcticus jury?