En österrikisk mor och en grekisk far, men det är pappan det handlar om i Aris Fioretos baklängeskväde. Boken börjar där det slutar, med ett dödsbud och sedan går han baklänges i levnadshistorien och förhållandet till sin far.
Uppläggningen är annorlunda, kapitlen ibland mycket kortfattade. Det är episoder ur faderns och sonens liv som passerar revy. Ibland är kapitlen så korta och orden så knappa men välvalda att prosan blir till poesi. Det får formen av ett samtal med den döde.
Pappan var grek, men utvandrad först till Österrike. Där fann han sin blivande hustru. Det bar sedan vidare till Sverige, först skulle vistelsen i landet i norr bli tillfällig, men den blev lång i det svenska folkhemmet och kröntes av en professur i medicin i Lund.
Men boken handlar om pappan och inte professorn i medicin. Aris Fioretos beskriver i sitt samtal med den döde: "Jag vill ju rädda dig! Göra dig till en människa som inte är pappa, och därför inte kan dö som pappa." Och den döde svarar: "Men jag vill vara pappa. Ingeting är bättre än det."
Kanske fångar just dessa rader bokens essens, sorgen över någon som var mera än en far, innan han ockuperas av "överste Parkinson" och "general Demens" och avslutar sina dagar i ett svenskt äldreboende.
Aris Fioretos skriver om något som drabbar oss alla, vi har alla förlorat eller kommer att förlora våra föräldrar. Han skriver om sorgearbetet, att försöka ge något tillbaka när det redan är för sent. Det är något privat och konsten är att göra litteratur av det för en utanförstående läsekrets. Fioretos når inte ända fram även om hans berättrarkonst är elegant. Hans far blir inte läsarens.