För mina gymnasieelever som ska vinka adjö till skolan är det ett steg ut i friheten. Nu kan de själva bestämma vad de ska göra av sina dagar och av sitt liv. Inget är längre påtvingat. Jag minns den berusande känslan, men också dess baksida av oro och framtidsångest. Vad ska jag göra när jag nu blir stor? Vad ska det bli av mig? Några bär med sig den ovissheten yrkeslivet ut.
Förr hade människor mindre att välja på, och kanske mindre ångest.
Min morfar levde tills han blev 96 år gammal. Han berättade ofta om den enorma frihetskänsla som han upplevde i ungefär tjugo minuter när han gick ut folkskolan en vacker junidag 1921. När han klev av rälsbussen i Björkliden plockade han fram Luthers Lilla katekes ur kavajfickan och kastade den med schvung och inlevelse så att den flög in i snåren av vide och fjällbjörk. Han var en fri man. Han skulle snart fylla tretton. Nu kunde han göra vad han ville.
Tjugo minuter tog det för morfar att gå längs Rallarvägen till familjens lilla hus Lugnet. Vad han inte hade räknat med, var att där hemma väntade ett möte med den tidens motsvarighet till dagens studie- och yrkesvägledning. Vid köksbordet satt mor och far.
En stund senare var han ute i skogen och letade efter ett skaftämne till en timringsyxa. Hans mor hade packat en matsäck och på gården väntade hans far otåligt på att få ge sig iväg med sonen. De skulle uppåt järnvägen och bygga. Morfar hade blivit byggnadssnickare och skulle så förbli fram till pensionen. Så gick det med den friheten.
Min morfar levde med ena foten kvar i det traditionella samhälle där föräldrar både kunde och såg det som sin skyldighet att ordna det för sina barn. De gav barnen redskap, kunnande, kanske en plätt jord och i förekommande fall påverkade de även valet av lämplig livskamrat.
Ungefär vid samma tid som min morfar upptäckte att han fått ett yrke, irrade författaren Eyvind Johnsons romanfigur Olof omkring i Boden med omnejd, tog ströjobb här och där och tampades med en ångest över vem han var och vad han skulle bli. För Olof fanns ingen jord att ärva, inget yrke att ta över och letandet efter partner fick han sköta efter bästa förmåga. Vår lott i dag är Olofs.
Jag tror att morfar var glad över att ett yrke valdes åt honom av hans föräldrar och att han skulle unna fler att få ha det så i dag.
Men å andra sidan: han glömde aldrig känslan under de tjugo minuterna av frihet.