Tornedalsteatern bjuder barn upp till tolv år på en lektion i nordisk 1900-talshistoria. Det handlar om flickan Kainos berättelse om flykten från Karelen undan andra världskriget och livet som finskt flyktingbarn i Sverige, drömlandet med sockerdricka.
Men Sverige bjuder också på annat än sockerdricka för Kaino och hennes två små bröder. De hamnar först hos en sträng prästfamilj, sedan skiljs syskonskaran och två av dem hamnar hos ett par elaka tanter i Mora. När kriget är slut är Kaino tillbaka hos föräldrarna i Finland, men med bara en bror och dessutom halvspråkig. Nu måste familjen dessutom fly från Karelen som blivit en del av Sovjetunionen.
Det är elände på elände och det kröns av svensk främlingsfientlighet mot "finnblod" när Kaino som 15-åring återvänder till Sverige där hon till sist blir en gift fru Svensson.
Mervi Jaako förklarar för barnen att det är en sann historia de får ta del av. Det är det säkert, men det räcker inte för att behålla barnens intresse under den timme pjäsen pågår. Oron sprider sig i salongen när denna sanna berättelse visar sig sakna nödvändiga dramatiska inslag som kan fånga publiken. Och nästan ingen plats för skratt.
Annars är scenografin trevlig, med publiken på ömse sidor om scenen. Det är också scenografin som väcker de enda frågorna bland barnen efter föreställningen. Medan ett grymt världskrig har passerat har de funderat över instrumentet kantele och den där lådan som de släpade fram på scengolvet.