När den gamle slottsherren efter en lång exil återvänder till sitt palats är han döende. Men han vill sluta sina dagar i ”drottningsängen” och alla godsets snickare får plocka isär detta monster; listverk, vridna hörnpelare, sänghimmel, ramverk, fjäderplymer, baldakin, förgyllda strutsägg och madrasser bärs ner och sätts ihop i Kinesiska rummet.
Evelyn Waugh gör något liknande i sin grandiosa familjekrönika En förlorad värld: monterar ner och frilägger släktens alla hemligheter, relationer, band, seder, bruk och katolska bindningar och sätter ihop det hela till en överdådig fresk. Där vi kan studera hur aristokrater i England levde under mellankrigstiden innan denna livsform gick i graven. Romanen har så till vida vissa likheter med en släktbiografi.
Vi får alltså följa en handfull människor, mest högadliga, ett par karriärister, några arga fäder, söner som flyr, despotiska kvinnor och lojala trotjänare, under ett tjugotal år. De gifter sig, går ifrån varandra, reser runt i Europa och världen, lever i prakt och ståt, tycker illa om varandra men på ett väluppfostrat sätt, umgås i societeten och förblir i stort sett samma människor. De lever som drönare men får vara kvar i kupan.
Waugh börjar och slutar sin berättelse med ett par oheroiska scener från andra världskrigets slutår. Där jämför berättaren, Charles, sin relation till armén med en gift man som efter ett par år upptäcker att hans kärlek till den lagvigda tagit slut. Men Waugh utvecklar denna jämförelse på en hel sida! Och så är boken byggd, i långa, retoriskt fulländade svep där författaren anlägger ett annat tempo än det vi möter i dagens romaner.
Vid ett annat tillfälle hamnar vi i en tio sidor lång monolog, där en elak sanningssägare verkligen får tala till punkt. Denna enastående stil är lierad med djup bildning och ett stundom rätt krävande tankegods.
Charles minns i första delen sin ungdom. Den som gjorde de där åren så oemotståndliga var lord Sebastian Flyte, uppvuxen på ett magnifikt slott, skön som en grekisk gud och excentrisk bortom alla gränser.
Längre fram blir Sebastian alkoholiserad och far alldeles vilse, krossad av sina inre motsättningar som aldrig blir riktigt begripliga, tycker jag. Han uppfattar de andra i familjen som onda demoner men haveriet har också med hans katolicism att göra. Dogmer och tro spelar på det hela taget en stor roll i berättelsen. Men de berörda verkar tro mer på läran än på Gud.
Waugh är specialist på att registrera och analysera motsättningar, han dyker in under den personliga radarn och avbildar allt. De här nästan löjligt väluppfostrade människorna bär samtidigt på starka känslor, mer hat och illvilja än kärlek och värme, tycker jag.
Waugh har ett enastående öga för detaljer, föremål, miljöer, design, konst, umgänge, måltider, möbler; jag är en kamera skulle han kunna säga och därmed upprepa titeln på en berömd roman som en samtida författare gav ut ett par år tidigare. Samtidigt får ju beskrivningarna sitt liv och sin verkan genom att berättaren är så djupt förälskad i den miljö han skildrar.
Ett par år går och Charles blir målare, en sådan som avbildar vackra och viktiga byggnader, ofta i förfall eller dödsdömda. Han ger ut praktverk, reser till Mexiko och Mellanamerika, ställer ut i New York och London, har hustru och barn i England, ett äktenskap som är svalt och förnuftigt. Så möter han åter Julia, Sebastians vackra syster, och de faller i varandras armar.
Det är alltså också en bok om kärlek, av det uppslukande slaget, som efter tio år bryter ut under en stormig lyxresa över Atlanten. Men det är också en bok om olycka och om förräderi, om hur man ljuger och går bakom ryggen på sina närmaste.
Dialogen är överdådig – vad man än tycker om personerna. De är experter på en enda sak – att leva som undantagsmänniskor, att vara en del av de stora pengarna, men under smakfulla och överdådiga former.