Facebook kan vara Fasans bok, som jag kallat den tidigare. Nu än hemskare där man kan bli kallad ”pissliberal subba” för att man inte håller med föregående talare. Vad som driver såna människor och deras grupp (för en sådan finns det, de skulle inte vara så självsäkra annars), vet nog inte ens Uppdrag granskning.
En trend på Facebook, i alla fall i mitt flöde, är att den som visar mest känslor, helst ”gråter”, vinner. Hänger du inte med, då har du inga ”känslor”, och ingen empati heller.
Men som sagt, det finns så många avsändare och kommentatorer där, så vem som har en dold agenda eller inte är väldigt svårt att avgöra. Nej, jag hatar varken judar, muslimer, samer, kvinnor, eller män (jo, lite, vissa gubbar), och även mina värderingar omfattar barns rättigheter.
Jag hatar inte heller Porjus- eller Vuollerimbor, även om jag av traktens hävd borde fortsätta fejden mot dem. Gällivarebor är knivigare. De kommer hit och muckar gräl när det är marknad, och vill slå folk på käften.
Så visst har jag fördomar. En del av dem grundar sig på uppfostran, andra på egna upplevelser. Att idealisera vilken som helst av nämnda grupper blir just en idealisering, och inte verkligheten.
På Facebook avkrävs man sina åsikter, och även frånvaron av en kommentar i ett empatiupprop är ett påstående. Väljer man att stå utanför, är det också ett påstående.
Men så finns solsidan av Facebook också. De kulturnyheter jag får reda på där, i samlad form , är ovärderliga, med allt från konst och litteratur, till kulturpolitik och aktiviteter i kulturella organisationer. Boksläpp, vernissager, inbjudningar till evenemang, allt så oerhört positivt även om avstånden ofta hindrar en från att delta.
Men allra roligast på senare tid är en vänförfrågan jag fick. Först fattade jag inte vem den kom ifrån, men när personen frågade om jag som barn bott i Klubbudden och haft en brevvän i Norge, ramlade polletten ner. Glädje! (Som det brukar stå på Facebook).
Jo, det var min gamla brevvän. I fjärde klass bar fröken in en liten hög med brev från Norge, och den som ville fick välja ett. Minns inte hur länge brevväxlingen höll på, men kanske till sjätte klass. Att nu, snart 50 år senare, få kontakt igen, och dessutom känna igen varandras karaktärer, är värt alla olägenheter som sociala medier kan ha.
Jag tänker inte be någon vare sig trycka på gilla eller gråta en skvätt, för detta återfinnande. Men det är på riktigt.