Fantastiska, förfärliga plast
Det började med biljardbollen. Var det slutar är en helt öppen historia. I en ny utställning skildrar Nordiska museet materialet vi älskat och hatat i över 100 år.
Foto: Mats Landin
- Vi har tittat på vad plasten har betytt för människan, framför allt i vardagslivet. Vi har sett på plastens möjligheter - och problem, säger Lena Landerberg, utställningsproducent på Nordiska museet.
Embryot till vår ambivalenta kärlekshistoria med plasten föddes i USA 1868. Fram till dess hade biljardbollar tillverkats av det dyra och exklusiva materialet elfenben. Det fungerade så länge biljard var en förströelse för rika fransmän och britter. Men när amerikanerna hakade på trenden och biljard blev en folksport krävdes det plötsligt ett nytt, billigt material till biljardbollarna.
Genom att experimentera med cellulosan från bomull uppfann John Wesley Hyatt celluloiden. Den användes först till biljardbollar, men spreds snart över hela världen i form av kammar, smycken, leksaker, tandborstar och löständer.
- Det var ett litet krux med det här, celluloid är självantändligt och explosivt. Det var egentligen inte så lämpligt som biljardbollar. Uppfinnaren fick ilskna brev när bollarna smällde ihop och exploderade. Folk drog revolver eftersom de trodde att det var skottlossning, säger Lena Kättström Höök, intendent på museet.
Efter celluloiden kom bakeliten, karbamiden, termoplasterna och pvc:n. Den användbara och billiga plasten revolutionerade våra hushåll, sjukvården - och i förlängningen våra liv. Husmödrarnas arbetsuppgifter förenklades tack vare helsyntetiska diskborstar, lätta och hygieniska plastbunkar och strykfria nylonskjortor. Plasten gick från att ängsligt imitera naturmaterial som trä, glas och porslin till att bli en designfavorit. Under storhetstiden på 1950-talet tillverkade modeskaparen Paco Rabanne geometriska plastarmband och lite senare gjorde Mary Quant lekfulla kläder i pvc-plast.
Men Nordiska museets utställning sjunger inte enbart plastens lov. Den pekar också på materialets negativa egenskaper; hur den bidragit till masskonsumtionen och miljöförstöringen i världen. Att plasten är så hållbar utgör också en nackdel. Det tar omkring 400 år innan en plastflaska som slängs i naturen bryts ned - och ännu längre om den hamnar i vattnet.
För museernas konservatorer är plasten också ett delikat problem, något som illustreras av en plåtliknande regnkappa från 40-talet och en låda full med gulnade och söndervittrande tandborstar.
- Hur ska man få plasten att överleva? Det är ett av museernas dilemman. Vi är tvungna att samla plastföremål för att visa hur människor lever i dag och samtidigt är plasten som material inte lika evighetsbeständigt som exempelvis trä, säger Lena Kättström Höök.
Fakta
Så jobbar vi med nyheter