Kombon poesi och kommunikationer kan starta med Down in the Tubestation at Midnight. Det är en låt, som jag tror, förenar Londoners och även många besökare. Åtminstone de som tar sig fram med tunnelbanan.
The Jams låt från 1978 förkroppsligar en stad och människors sätt att ta sig fram.
The distant echo –
of faraway voices
boarding faraway trains
To take them home to
the ones that they love
and who love them forever
Men låten berättar också om samhällets oönskade förändring, den mörkare delen av resan:
I first felt a fist, and then a kick
I could now smell their breath
They smelt of pubs and Wormwood Scrubs
And too many right wing meetings
The Jam var säkert en av många inspirationskällor till att London Underground startade med dikter ombord på sina bussar och vagnar. Ordet spred sig och 1993 nådde dikter Stockholms tunnelbana, där fick de vara kvar till 2008 då fullständig plats skulle givas åt reklam.
Så sent som under 2013 kunde resenärer med Västtrafik mötas av gula fönsterskyltar med dikter av Anna Hallberg, Jörgen Lind, Per-Eric Söder och Lotta Olsson.
Oavsett buss eller spårvagn, dikterna fanns där. Sedan starten 2001 har Västtrafiks resenärer kunnat läsa 48 dikter. Här en av dem, skriven av Jörgen Lind. Dikten är hämtad ur samlingen Ararat.
Dagarna fylls med ljus och feber
Allt dött bränns bort
En vildare årstid sparkas in i rummen
Gräset växer under fötterna
Någon kastar sig ut ur huset
Rör sig över fältet
som ett brinnande hjul
Resan tar oss hit och dit, men frågan är om inte Eric Johan Stagnelius (1793–1823) tar oss längst på färden:
Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder, / dödens omätliga hem: icke du följer mig dit.
Sedan återstår frågan om hönan eller ägget: reser vi med dikten? Eller reser dikten med oss?
Bäst att helgardera: varken eller eller och och. Eller?
Under 1996 arrangerades det i Luleå en poesiläsning på en buss – Poesibussen.
Bussen gjorde en tur i Luleå och svängde in bland Bergnäsets bättre bemedlade villaområden och Susanne Sörensen läste dikten Kärnkraft ur samlingen Hugga berg ur himmel, Wahlström & Widstrand, 1996.
Tag en kvinna, vilken som helst
och kalla henne
Mamma
Tag en man, vilken som helst
och kalla honom
Pappa
Fånga lite segt småvilt
och kalla det för
Barn
[...]
Kapsla in
Familjen i betong
och kalla det
Villa
[...]
Se till
att ingen
spricka
uppstår och lek inte
med tändstickor
i närheten av denna
anläggning
Poesibussen var inget nytt. Bara en naturlig fortsättning på ett Norrbotten som haft bibliotek på rälsbuss och i järnvägsstationer.
Att färdas och läsa är en underbar kombo. Och frågan är om inte litteraturen är vårt bästa bagage.
Ibland
har dikten fullt sjå
att vara dikt och resa
resa och dikt
Men det är en annan historia, en annan resa.
Peo Rask