Vad är ett hem? Vad bygger en boning? Vissa skulle säga möblerna, andra vilken omgivning bostaden finns i. Men när du hamnar i hem där den som bor där syns tydligt med sin personlighet blir väl bostaden som bäst? När boendet liksom blir en spegling av personens inre?
I veckans Duo smyger vi tveklöst in i ett sådant hem. Det tillhör skådespelaren, konstnären och författaren Staffan Westerberg. Född 1934 i Luleå men flyttade redan i sena tonåren söderut för att utbilda sig inom scenkonsten. Och där blev han kvar.
Det hem vi är på plats i har varit i Westerbergs ägo i 40 år och det råder inget tvivel om att han trivs och han har en klar bild av vad ett hem är.
– Det är där man får vara sig själv, för sig själv. Ibland med andra, och alltid trygg. Det är den plats där man har sitt klaffbord, stearinljus och lejonstolar eller andra saker man gillar. Ett hem är där man inte är borta.
Du känner dig inte vilse i ditt egna hem andra ord?
– Nej, det gör jag nog inte. Men jag tycker inte det är något fel att vara vilse heller.
Westerbergs hem känns som en högborg fylld av färg och form.
– Jag blir så lycklig av den här väggen, till exempel. När jag vaknar upp i sängen där och ser allt det jag fyllt väggen med. Så mycket färger, blommor, människor, tårar, clowner, säger Staffan om vardagsrummets tillika sovrummets stora vägg.
Han bor i två rum och kök i centrala Stockholm, tätt intill Vasaparken. Det är ingen sönderrenoverad, modern lägenhet utan snarare en med flera delar av det drygt 100 år gamla husets karaktär kvar, vilket präglar atmosfären.
Det lilla köket med fönster in till gården och ett litet fönster ut mot serveringsgången, stuckaturen just under taket nära på fyra meter upp i luften, ingen fläkt, en enkel diskbänk utan skåp ovanför, inte en micro så långt ögat kan nå men däremot en kommod i en av kökets vrår.
Om du skulle beskriva ditt hem med ett ord, vad skulle det bli?
– Tempel. Jo, det här känns som mitt tempel i livet. Jag är inte det minsta religiös och har verkligen inget altare eller så, men här har jag format drygt halva mitt liv och präglat det med möbler och skapande på drivved från till exempel Luleå. Jag omges av mig och mitt skapande här.
Ditt liv i skapandet, hur ser det ut i dag?
– Jag är gammal, 81 och ett halvt, orkar inte så mycket. Någon gång spelar jag teater här i huset, målar, och lever här i mitt hem plus i Uppsala med min vän i livet, Hans.
Ni bor inte ihop?
– Jo, det gör vi ju om vartannat. Jag är hos honom fredag till tisdag och sedan är vi särbos. Vi är sambos och särbos. Det är ett råd jag har att ge andra. Man har sin egen frihet men träffas och förgyller varandras liv. Vi är ju två särlingar, Hans och jag, så det här passar oss bra.
Sverige är det land i världen som har flest ensamhushåll. Vad säger du om den utvecklingen?
– Den klandrar jag inte. En del vill ju ha det så och då är det bra om man kan få ha det så. Andra väljer det inte, det blir ofrivillig ensamhet och då är det förstås jobbigt. Då är det synd om människorna.
Är det synd om Staffan Westerberg?
– Nej, i min ålder har så många av mina vänner dött eller håller på att dö. Då måste man ju säga att det är fint att man lever. Det är viktigt att få leva. Att kunna leva.
Att vilja leva?
– Ja, den viljan har jag. Ibland iallafall. Jag vill inte dö, jag vill leva. Så är det.
När du är i Uppsala, är det då Hans hem du kommer till eller har du präglat det med?
– Nej, det är nog hans hem, Hans grejer. Han har ännu fler grejer än mig. Och betydligt fler från mitt barndomshem. Han har bland annat en gustaviansk soffa med stolar, jag har mest den stora guldspegeln här som kommer från min uppväxt i Luleå.
Hur länge har ni följts åt?
– Vi träffades ganska sent och har nu hunnit följas i 25 år. Men det är bra att träffas sent i livet. Man har hunnit formulera sig och bli en.
Håller du på och skapar något nu, har du något nytt projekt i gång?
– Nej, jag har egentligen ingenting. Det jag gör är Tankar för dagen i P1. Senast på nyårsafton och nu ska ja spela in en som ska gå på långfredagen. Annars har jag inget inbokat. Och jag bilar inte efter det heller.
Lyssnar du mycket på radio här hemma?
– Ja, men bara klassisk musik i P2. Jag orkar inte med något annat.
Ser du mycket på tv?
– Ja, det gör jag. Jag tyckte mycket om Kampen om tungvattnet, den norska serien på SVT. Den var spännande och bra.
Har du kontakt med dina grannar?
– Ja, det har jag. Helst de mittemot här. Där bodde tidigare ett väldigt trevligt par som tyvärr dött nu båda två. Men då har deras dotter med partner flyttat in och de är lika trevliga de med. Dessutom har de barn och de fyller trappuppgången med liv och skrik. Det är underbart!
Det här med barn. Att du inte har barn i ditt liv, hur tänker du kring det?
– Nej det är ju så att jag aldrig haft behov av att ha barn. Däremot att göra saker för barn har varit viktigt för mig.
Du har ju Norrbotten i dig sedan födelsen i och med uppväxten i Luleå. Men hur lever länet i dig i dag?
– Det finns alltid en längtan tillbaka till det där. Mörkret, glesbygden, kylan, snön och att det är så stort Norrbotten, med långt mellan gårdarna. Det gör det så spännande. Jag älskar till exempel att åka länsbuss genom det landskapet och passera gamla hus det bott folk i, mycket historier, mycket kärlek, och förbjuden kärlek. Så många berättelser!
Har du haft sug efter ett eget hus där, alltså att få vara en del av glesbygden?
– Nej, nej, nej. Där ser du hur falsk jag är, eller rättare sagt vilken nostalgiker jag är. Jag vill se det på håll, glimta mot öden som svischar förbi utanför bussfönstret. Det ger min fantasi näring.