Färgsprakande kulturnatt med något för alla
Följ med NSDs Ida Fredriksson och Kurt Engström på deras spontana Kulturnatt.
Åsa Rockberg dansar i Domkyrkan.
Foto: Kurt Engström
Kulturnatten är just ett sådant evenemang när man ska vara spontan. Strosa runt på stadens gator, lockas av utströmmande ljud och slinka in i lokaler för att undersöka vad som är på gång.
Det fascinerande med det är att man aldrig riktigt vet var man hamnar - och därmed kan man upptäcka helt nya saker.
Så, beväpnade med block och kamera, gav Kurt och jag oss ut på var sitt håll för att hitta nya kulturskatter i Luleå.
I år fanns över 200 programpunkter på arrangörernas lista. Det första jag stötte på drog igång ute på Köpmantorget just som jag kom ut från en godisaffär efter att ha laddat upp med choklad.
Det är Alanis Morissettes Ironic som strömmer ut från högtalarna, och tjejerna som sjunger på scenen är två av de ungdomar som ingått i det Piteåbaserade projektet Vocal Devotion. Totalt har 22 ungdomar fått lära sig sjunga under året. Resultatet är rätt bra, faktiskt.
Men jag promenerar vidare med chokladkakan för att insupa lite mer av kvällsatmosfären. Plötsligt finner jag mig gå i samma riktning som många andra - mot Kulturens hus. Det har precis öppnat för kvällen och snart står jag utanför Olga Bardh-rummet. Här visas Ingela Lekfalks dokumentär Jenny, Gud och tystnaden som handlar om Jenny som läser till präst och samtidigt lever ihop med en kvinna. Under en timme får publiken ta del av Jennys funderingar kring att arbeta i en organisation som inte accepterar homosexualitet. Man får också möta Jennys klasskompisar, varav en del tycker att hon lever i synd och borde hamna i helvetet. Det är skrämmande. Framförallt i en organisation som proklamerar att "Jesus älskar alla barnen"...
Upprörd över att folk fortfarande orkar förarga sig över hur andra människor väljer att leva sina liv knatar jag ner till Konsthallen. Här sitter några konstnärer i ateljén och målar. Allmänheten får också måla, och man kan köpa alla konstverken där inne för 99 kronor styck.
Men det blir ingen tavla för mig ikväll. Istället smyger jag mig in i Prima Vistas konsert som pågått ett litet tag redan. Oktetten sjunger visor i vackra stämmor. Tonerna svävar upp mot taket i perfekta harmonier. Av någon anledning tänker jag på kolibrierna i Kalle Anka på julafton. Det är precis samma underbara färgningar.
I biblioteket håller Måns Lundstedt precis på att avsluta lite estradpoesi. Han improviserar fritt ur hjärtat och jag fascineras över hur orden bara flyter ur honom i en ström. Det är inte alls några floskler, utan tänkvärda saker han säger. Jag är djupt imponerad av poesins direkthet.
Hans Bergman stiger upp på scenen efteråt och han kör lite mer klassiskt rimmande naturpoesi. Styrkt av solljus som glimmar på tallar och sjöar med solnedgångar beger jag mig ut i kvällsen igen.
På Storgatan står en liten akustisk trio och sjunger Mikael Wiehes Flickan och kråkan. Nere vid Köpmantorget är det mer progg och anarki, när Vocal Devotionfolket plockat upp Ramones-hits.
När jag bestämmer mig för att kika in i IOGTs lokaler för att värma mig lite möts jag av exotiska tongångar. Och mitt i rummet står några damer i glittriga, minimala kostymer och svänger på höfterna i magdans. Från gatans höstkyla har jag dumpit ner mitt i ett arbiskt ökentält. Fascinerande.
Efter en liten matpaus svänger jag förbi Luleå nyckelharpor som bjuder upp till schottis med glada tjoanden. Och när de takterna ebbat ut är utgången till biblioteket helt blockerad. Det är en enorm folkmassa som samlats för något, det förstår jag ju. Nu måste jag kika i programmet.
Det är dansgruppen Exiled som drar igång en visuell resa i b-boyingens historia. Unga människor med stor talang och spänst. Jag stannar hela föreställningen igenom och drömmer mig bort till en värld där jag inte är smidig som ett kassaskåp. För det ser så roligt ut där nere på mattan.
Andra generationen spelmän tar upp ton i schottis igen, och det är roligt att se hur duktiga barnen är. Folkmusikbarn verkar lära sig saker snabbare än andra musikerbarn. Jag vet inte varför.
Sista anhalten för kvällen får bli lite andlig, bestämmer jag mig för. Här springer jag ihop med fotografen Kurt som har tänkt ungefär likadant. Vi berättar lite för varandra om kvällens upplevelser innan föreställningen tar sin början.
Åsa Rockberg dansar i en stor cirkel av tända ljus, till toner av Lars Paulins harpa. Det är vackert, och faktiskt lite andligt. Erik Hugo Johansson reciterar med djup stämma, talar om cirkelns obrytbara evighet och kretsloppets magi.
Den trolska stämningen bryts inte av kvälskylan efteråt, snarare tar man med sig den hem när årets Kulturnatt är till ända.
Och jag står många erfarenheter rikare.
Så jobbar vi med nyheter