Farväl med en kulturfest
Beskedet om att Fritz Olsson-huset verkligen ska rivas kom som en chock för många. Inte minst för de personer som har haft sina konstateljéer i byggnaden. Därför ordnade konstnärskollektivet där en hejdundrade avskedsfest för huset under helgen. NSDs Ida Fredriksson var där.
Foto: Fotograf saknas!
Fritz Olsson-huset - denna anrika byggnad vars lilla neon-diamantring på fasaden blivit lika signifikativt för Luleås skyline som Stomatolskylten för Slussen - ska rivas.
Under helgen bjöd de konstnärer som haft ateljéer i huset in allmänheten för en avskedsfest i kulturens tecken.
Och nu var det fritt fram att verkligen göra huset till ett "allmänhetens kulturhus". Till exempel har Juan Colarte fått måla sin konst direkt på väggarna i en utrymd lägenhet.
Colarte har varit verksam som grafittikonstnär i 17 år. När han inte målar studerar han juridik vid Luleå tekniska universitet.
Och han värnar om grafittin som konstart.
- Jag visste att utställningarna här i huset skulle innehålla en hel del "traditionell" konst, och eftersom grafitti fortfarande ses som "otraditionell" tycker jag att det är bra att den får vara med så att allmänheten får se vad den kan vara. Man börjar alltmer acceptera att det här faktiskt är en del av den moderna konsten och därför börjar den också dyka upp mer på gallerier. Allt handlar ju om definitionen - vad är konst och vad är inte konst? Det ligger i betraktarens öga, säger Colarte.
Den stora muralen har han arbetat på i sex timmar, vilket låter kort om tid i mina öron. Men Colarte bara skrattar.
- När man har målat i så många år hittar man tekniken och då går processen snabbt.
När jag frågar om hans inspirationskällor säger han att han inte har några, egentligen.
- Det kommer inifrån - ifrån viljan att vara kreativ och använda sin fantasi, samt prova nya saker.
I det inre rummet visar Galleri Syster några verk som de haft utställda. Där finns två nya också - bland annat ett videoverk av Magdalena Dziurikowska och Richard Dinter - Jag har inte bett om det här - där Dziurikowska håller försvartal inför alla de som inte förstås hennes önskan att slippa skaffa barn.
Nere i trappuppgången på väg ner till den andra lägenheten där festivalen huserar hänger några dikter av Rakel Lahdenperä. Jag stannar och läser några strofer:
"Nej stopp
Bygg inte
fler gallerior
Låt mig få slippa
Låt mig få vandra
på gator och gränder
med himlen som tak
och vinden som vän"
I tamburen till den nedre lägenheten hänger samma budskap, fast i form av en nyligen publicerad debattartikel. I rummet bredvid finns en dikt av David Vikgren betitlad Varsel, som nog också egentligen faller in under samma tak. Begränsningar, frustration, förändrig, försämring. Och mitt i alltihop också en kämpaanda. Mest för att överleva. Medan jag läser spelar bandet Vikta fåglar sin lågmälda folkmusikpop. De sjunger Walk along med skira röster och spelar på de instrument som funnits till hands. Det låter underbart sorgset och hoppfullt på samma gång.
Mitt i alltihop kliver någons hund omkring, sniffar på mattorna och lyssnar på musiken. Betraktar betraktarna. Han ser ut att trivas, precis som den yngre publiken som satt sig tillrätta på kuddar och filar som lagts ut på golvet.
Det är vid sådana här tillfällen som det känns som att kulturen faktiskt förbrödrar. Och försystrar. Får främlingar att känna sig bekväma med varandra.
Den familjära atmosfären som råder på Kultur vs demolering är ett sådant där sällsynt tillfälle man ska ta vara på.
För den känslan kommer förmodligen aldrig att återfinnas i ett köpcenter.
Så jobbar vi med nyheter