Ferrantes tredje lika mästerlig

Efter den första boken i Elena Ferrantes Neapelkvartetten, ”Min fantastiska väninna”, infann sig känslan av att nu går det väl inte att läsa någon fler roman, för vem kan överträffa denna hemliga författare, dold bakom en pseudonym. Och visst har det varit så, lite svårt att fångas av andra författare.

Så kom den andra romanen ”Hennes nya namn” och den var lika fängslande. Kan den tredje ”Den som stannar, den som går” leva upp till föregångarna? Jo, det gör den och man känner samma längtan efter nästa roman i serien, den som blir den sista i Neapelkvartetten.

I ”Den som stannar, den som går”, har de båda väninnorna Elena och Lila blivit unga kvinnor. De inträder i vuxenvärlden i det sena 1960-talets tid av ungdomliga revolter. De rycks också med, på olika sätt, för Elena som studerat och klättrat i klassamhället och erövrar ett akademiskt perspektiv medan Lila är kvar i underklassen och känner av revolten som fabriksarbetare.

Elenas klassresa där hon blir framgångsrik författare och gifter in sig i en av de finaste lärda familjerna i Italien ger ytterligare perspektiv på 1960-talets Italien, kontrasterna mellan universitetsvärlden och väninnornas påvra fattigkvarter i Neapel.

Spänningen finns kvar mellan väninnorna, Ferrante komplicerar förhållandet ytterligare mellan den Elena som nu blivit en porfessorsfru och den fortfarande fattiga Lila. De är så olika men beroende av varandra, det växlar mellan hat och kärlek, mellan perioder av tystnad som till intensiv kontakt.

Romanseriens styrka är att Ferrante gör en så sammansatt väv mellan dess två personligheters vandring genom livet och tillståndet i det italienska samhället. I de tidigare böckerna har vi egentligen bara anat det där mörka inslaget, camorran, maffian, men nu i väninnornas vuxenliv blir dess samhällsroll tydligare. Och så fascismen, den som aldrig dog med Mussolini. Här kommer upp till ytan i våldsamma uppgörelser med den unga vänstern.

Och så de båda väninnornas kärlekar. Elena anses ha gjort ett gott parti som fångat den rekordunge professorn, en ganska trist typ, men som ger henne ekonomisk trygghet och anseende. Lila har lämnat den man som våldtog henne, mannen från maffiafamiljen, och lever med en sympatisk man. Han tar hand om henne, men de har var sina sovrum.

Och sedan finns han där, Nino från deras barndomskvarter. Han har också lyckats svinga sig upp, studerat och blivit ett namn bland de intellektuella. Båda väninnorna har haft kärleksaffärer med honom. Han avverkar kvinnor på löpande band och rymmer från faderskapen. Nu stiger han in i handlingen igen och vänder upp och ner på Elenas trista äktenskap.

Mera ska vi inte avslöja, men också denna gång visar Elena Ferrante sin skicklighet som berättare. Hon avslutar boken på ett sätt så man måste bara läsa nästa också.

Vad är det då som gör Neapelkvartetten så läsvärd. Svaret är så enkelt, för det handlar om berättarförmåga, och det är en svår konst. Den konsten handlar om att göra vardagen spännande, teckna människor som är så unika som människor i verkligheten är. Och sedan låta berättelsen om personerna ta plats i samhället, skildra hur tidens politiska strömningar påverkar. Då stannar det inte vid det rent privata med triviala kärleksbekymmer.

Nu ser vi fram emot väninnornas fortsatta livsvandring, nyfikna på hur deras spända förhållande kommer att utvecklas. På köpet lär vi också få en inblick i hur Italien går vidare, liksom det där kvarteret i Neapel. Det är knappt vi klarar att vänta på den svenska översättningen av sista boken.