Jag är skeptisk när jag sätter mig i Norrlandsoperans teatersalong och bläddrar i programmet, som inleds med en text om vatten, inför premiären på Figaros bröllop – Mozarts opera där kärlekstrassel och tillhörande förvecklingar och förväxlingar utgör den röda tråden.
Skeptisk därför att jag inte förstår varför denna upplaga som snart ska ta sin början är förlagd till framtiden, närmare bestämt 2068. Går det verkligen att korsbefrukta en farsartad 1700-talsopera med en dystopisk framtidsbild?
Regissören Linda Mallik ger oss svar på denna fråga.
Scenografin som möter publiken i den första delen där Mozart låter oss möta karaktärerna och berättelsen på ett så ypperligt sätt är just som jag befarade; kylig, ja, nästintill anemisk med kostymer av lite futuristiskt skruvat snitt med självlysande detaljer. Jag måste medge att jag längtar efter 1700-talet med extra allt.
Men så händer något när den genom hela föreställningen strålande Kristina Hansson gör entré som den olyckliga grevinnan Almaviva och hennes rosa rum vecklar ut sig med glasmöblemang, peruker och andra tillbehör. Jag inser att det är här som komedin fulländas genom att vi får möta dess antites, tragedin.
Hennes make, greve Almaviva, Carl Ackerfeldt, lever ut sin maktfullkomlighet mot såväl tjänare som sin fru. Ackerfeldt spelar sin roll med bravur och intar scenen med den haltande pondus som hör en inbilsk greve till.
Figaro och hans Susanna, Linus Börjesson och Mariann Fjeld-Solberg, de som ska gifta sig och vars kärlek prövas, är ett par som jag förmodligen borde känna med. Kanske är det förvecklingarna som ställer till det för mig, kanske är det deras uniformer med Almavivas stora A som dekoration? Däremot överväldigas jag av deras skicklighet i både solopartier och ensembler.
Norrlandsoperans symfoniorkester gör tillsammans med de tiotalet operasångarna en jämn insats och av premiärnerver märks inget.
Det finns en komplexitet i Figaros bröllop av många röster, repetitioner och recitationer som på ett sätt fungerar pedagogiskt för publiken men som på ett annat också är en utmaning. Det gäller att klara av skiftningarna.
När Susanna Levonens Marcellina i sista akten tar sig ut i publiken med den starka arian om männens svaghet hukar sig åtminstone halva publiken och kraften i hennes sång får luften att darra.
Mozart och da Ponte, som skrev librettot, utmanade rådande förhållanden på ett tydligt, tidlöst och inte minst effektivt sätt, genom komedin. Men vad en dystopisk framtidsbild med tillhörande vattenbrist tillför är jag fortfarande mycket osäker på.