Filmen ett sätt att nå ut
Dansfilmer blir allt mer populära. Och för dansen som genre är det ett utmärkt sätt att nå ut. Helena Jonsdottir föreläste på festivalen "Shoot" om hur man egentligen gör en dansfilm.
Foto: Göran Ström
- Jag fick göra ungefär allt annat än att dansa för att försörja mig. Jag gjorde teater, tv, film, ställde upp i skönhetstävlingar och modellade i hårshower. Men långt efteråt upptäckte jag att det här faktiskt hade varit bra för mig. Jag har lärt känna en massa olika saker och uttryckssätt utanför dansvärlden, säger Jonsdottir.
I dag är hon en framgångsrik filmskapare, koreograf och dansare. Och det var filmmediet som tog henne dit.
Med en gnutta av det hon själv kallar för "det isländska självförtroendet" lånade hon sin sambos kamera och började experimentera. Sedan klippte hon filmen med ett enkelt redigeringsprogram på hemdatorn och lyckades komma med på en filmfestival. I dag visas hennes filmer över hela världen, och hon är en mycket eftertraktad föreläsare. Och på så sätt öppnade filmen som medium också upp ytterligare dörrar för henne inom dansen.
- I dag finns det hela 54 filmfestivaler runt om i världen som bara ägnar sig åt dansfilmer. Det säger något om hur populärt det börjar bli. Och mobilföretagen som utvecklar sina telefoner för film sneglar på dansfilmer att lägga in, säger hon.
Mobiltelefoner är bara ett av de exempel hon nämner på hur dansen kan spridas. Andra medier hon plockar upp ur sin väska är flippböcker, portabla digitalskärmar för stillbilder och en skiss av hur man själv kan projicera dansfilmer i sitt fönster för att folk på gatan ska kunna se. Sedan berättar hon också om hur radiobalett skulle kunna gå till i praktiken.
- Vi inom dansvärlden måste hitta nya sätt att nå ut helt enkelt. Dansfilmer är ett bra sätt för det är ett medium som lätt kan transporteras utan att man behöver åka iväg med ett helt kompani.
Därför håller också Helena Jonsdottir en förelsäning om dansfilmer under festivalen Shoot - Dance for Screen.
Under seminariet visar hon ett klipp där en av hennes favoritföreläsare berättar om rätten till kreativitet. Han heter Ken Robinson och talar om hur barns naturliga sätt att utforska och prova saker sakta men säkert kommer att stigmatiseras när de når vuxenvärlden. Där är det inte tillåtet att misslyckas längre.
Han talar också om skolans uppbyggnad, där inlärningen fokuseras på de klassiska "skolämnena". Barns kreativitet hålls effektivt tillbaka, till och med förtrycks, menar han.
- Det är märkligt att vi tror att vi måste "lära" oss att dansa för att kunna dansa, säger Jonsdottir.
- Var någonstans tappade vi egentligen vår förmåga att dansa? Begreppet dans kan vara allt möjligt. Det är det internationella språket som bygger på kroppsspråket - och det kan vara allt ifrån en blinkning till ett ben bakom huvudet. Jag har själv gjort en film - Zimmer - där en skådespelare sitter i ett rum och egentligen inte gör så mycket alls. Jag har fått frågan om det här verkligen är dans - och det tycker jag att det är.
Som svar på det visar hon kortfilmen Birgir, där en man står på en strand och blickar ut mot havet. Plötsligt börjar han röra sig, vilt flaxande i fridansens virvlar. Det finns inget skolat i hans dans, kanske är det för att han egentligen är elektriker. Men i hans glädje över att få röra sin kropp och dansa ut sin känslor bor det något underbart befriande.
För publiken på seminariet bygger Jonsdottir hela andra halvan av tiden med konkreta tips. Hon skissar och berättar hur man gör förarbetet till en film med allt ifrån idé via synopsis, storyboard, rollbesättning, plats och musik till budget, hon berättar hur man söker pengar, hur man till sist gör filmen och hur man arbetar efteråt.
- Klippningen är oerhört viktig. Och jag brukar säga att det är den andra chansen man har att göra koreografi.
Hon ger handfasta råd och delar ut detaljerade stenciler. Allt för att peppa och locka fler dansare till filmgenren.
Men det råd som förekommer allra mest frekvent är på ett ungefär; gräv där du står.
- Prova gärna nya saker, men titta också på det som redan gjorts och inspireras av det. Ibland tenderar vi att överutforska saker när vi skapar.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!