Hur kom det sig att det blev en film om dig?
– Dokumentärfilmaren Mitra Sohrabian tog kontakt med mig efter en artikel i NSD om min bok "Flickan från Berlin". Förra året blev filmen klar och hade premiär i oktober på Norrbottensteatern i Luleå inför fullsatt salong. Den har också visats i Jokkmokk.
Filmen är lite drömsk?
– Den måste vara det för att jag och alla andra ska kunna stå ut med verkligheten för den är grym. Så är livet och döden är älskad, fruktad, förlösande och alltid närvarande. Döden har alltid hållit mig i handen, den är min mycket närvarande vän. Filmen är en kort blinkning till dem som lever i en skyddad värld.
Vad betyder filmens titel "Jag är den ropande rösten i öknen"?
– Det är mitt uppdrag, att väcka världen för att förändra den. Har man en begåvning måste man använda den och jag har orden, även om jag är dyslektiker.
Svenskar är så försiktiga, jag tror att ni blivit fördärvade av ordet "lagom"! Ibland när jag blir riktigt arg över hur det är skulle jag vilja lägga mig skrikande naken framför riksdagshuset!
SVT rubricerar nu programmet "Filmen om Heide". Titeln var viktig för den berättade något. Jag känner mig bestulen och omgjord till något pluttenuttigt.
Filmen börjar med dig i trädgården, men handlar sedan alltmer om upplevelserna efter kriget. Hur var det för er?
– Åttio procent av alla lägenheter var sönderbombade, vi hade ingenstans att bo. Det var brist på mat, man kunde bli skjuten om man stal mat. Min mamma hamstrade, bytte allt vi hade mot mat. Jag var fem år och satt i ett rum med bombhål och vaktade min lillebror som var två år och jag visste att mamma kanske inte skulle komma tillbaka. Ryssarna kom varje eftermiddag och tog kvinnorna med sig och lämnade dem nästa dag. Jag gömde mig under bordet och vågade inte röra mig. Många kvinnor och barn blev våldtagna och en del blev gravida som följd. Man kommer aldrig ifrån upplevelsen, den skräcken bär man med sig jämt.
Jag skulle velat haft lite mer fakta om dig i filmen. Det är inget som du själv saknar?
– Med en annan röst i filmen hade du fått veta bra mycket mindre. Då hade jag behövt skriva ner det och då hade det åter tagit tag i mig och jag tror inte att jag hade klarat det. Det var bara Mitras frågor, så oskyldiga, hennes blick, hennes sätt att vara under filmningen som fick fram det jag berättar.
Vad betyder din trädgård för dig?
– Jag har växt in i den här trädgården, jag har mina rötter här. Trädgården har fått mig att förstå att allting hänger ihop. Vi kommer till för att äta och föröka oss, och det visas väldigt tydligt i en trädgård.
Regissören Suzanne Osten är också med i filmen, vad har ni för relation?
– Eftersom jag är så avvikande i min kulturuppfattning har jag kommit i skymundan, men hon har gjort så att mitt människoliv och konstnärliga liv vävts samman.
När bestämde du dig för att bli konstnär?
– Det har jag aldrig bestämt mig för, det är jag bara. Men jag har aldrig tjänat några pengar på det. Jag utbildade mig till möbelsnickare bara för doftens skull. Jag har också jobbat som laboratorieassistent. Jag började skapa när jag flyttade hit.
Är du särskilt stolt över något du gjort?
– Har man orden måste man göra något av det. När Vattenfall och Samhall la ner verksamheten i Vuollerim hjälpte jag till med mina ord. Barnen till de anställda på Vattenfall skrev insändare som de till och med fick in i Dagens Nyheter. Jag hjälpte de anställda på Samhall att skriva till ministrar och regeringen och protestera mot nedläggningen. Det är jag verkligen stolt över.
Hur ser framtiden ut?
– Jag ska söka ett stipendium och åka till Afrika till de där städerna som är gjorda av sand. Jag ska skriva på en dator som drivs av solceller och så ska jag ta bilder. Jag tror inte att jag kommer att överleva Afrika, det kommer nog en skarabé, insekten som ledsagar faraoner ner i dödsriket, och biter ihjäl mig. Jag blir hittad av en tuareg* som bär upp mig till ett torn och släpper ner mig där bland de andra döda. Innan jag åker borde jag spränga det här huset så att det inte blir något kvar som barnen måste ta hand om.
Det säger Heide Krönlein och skrattar, och när det gäller henne är det svårt att veta vad som är en saga och vad som riktiga planer.