Sara Paborn har skrivit en fortsättning på debutromanen Släktfeber och nu handlar det om pappan som bosatt sig på en vindpinad ö med en nedlagd fyr.
Där finns också en sydamerikansk stridstupp som kommit med sin ägare, en berömd naturfotograf. Tuppen har blivit en pina då dess tidiga högljudda morgonvanor stör sömnen. Det gäller att bli av med tuppen och för ändamålet infångas en hermelin. Till det kommer den levererade lappkåtan i byggsats som pappan inte kommer igång med att resa.
Det är den handfasta handlingen, men därutöver blir det en finstämd skildring av det handlar mera om dotterns vilsna förhållande till pappan, sitt lika vilsna till sin pojkvän och en tillfällig förbindelse med öns väderobservatör, som har nyckeln till fyren.
Sara Paborn berättar varligt om ön och de få människorna på den. Hon tecknar dem så att de stiger ur boken mera än bara som namn.
Dottern är bokens jag, journalisten som åkt till ön med sin pojkvän, poeten, för att skriva en artikel om fyrar. Hon står i ett vägval när det gäller livet och identiteten, förhållandet till pojkvännen och framtiden. Till slut lämnar hon ön, står ensam på färjans däck och ser ön försvinna i det vita dagsljuset.
Vad framtiden blir är ett oskrivet blad och det förefaller som att Sara Paborn tänker fylla i kommande utgivningar. Den andra roman hon nu åstadkommit är med dramat kring stridstuppen ovanligt fin och mångbottnad i sin stillsamma humor. Om tuppen överlever överlåts till läsaren att upptäcka.