Det är en konst att börja en roman som griper läsaren direkt. Den konsten behärskar debutanten Tommi Kinnunen i Där vägarna möts. Han beskriver en en bokstavlig födslovånda där den unga nyutbildade barnmorskan försöker rädda livet på en barnaföderska i ett Finland vid det förra sekelskiftet. Det sker i ett enkelt pörte, ett skitigt rum där råttlorten och ohyran sambor med människorna.
Den unga barnmorskan lyckas ta kommandot från de gamla jordegummorna och med husets primitiva verktyg befriar hon barnaföderskan från det foster som är dött. Tar ut det del för del och efter prestationen och räddandet av mammans liv spyr hon över det våldsamma hantverket.
Det är den inledning man minns efter att ha läst hela denna starka släktkrönika kring två kvinnor och som ger en inblick i finsk historia på ett personligt plan genom ett århundrade.
Det börjar med den unga barnmorskan Maria, som visar sig vara en egensinnig kvinna med ambitioner. Hon räds inte att bli ensam mor till en flicka, fortsätter sitt singelliv men bygger byns största hus där vägarna möts. Hon är barnmorskan som bygden behöver och hon kan sitt yrke.
Dottern är lika stark men egentligen helt annorlunda. Hon har inte mycket till övers för barn, blir yrkesfotograf med egen ateljé och lyckas gifta sig med en tilldragande man, Onni. Han blir bokens tredje huvudperson, en sammansatt figur som klarar kriget men inte förhållandet till sin kvinna. Visst blir det barn, men dubbellivet tar över och det andra livet vinner. Han lämnar tvåsamheten efter att ha byggt byns största hus, ännu större än svärmors, som tyskarna brände ner när de retirerade norrut.
Tommi Kinnunen har en förmåga att skildra dessa människor, kvinnorna, mannen, barnen och de dramatiska skeendena under finskt 1900-tal. Slutenheten och olyckan som tycks prägla denna släkt och så mannen vars liv inte motsvarar de utmärkelser han fick som soldat. Han är ju ingen riktig finsk man.
Boken har prisats i Finland och lovordats också utanför Finland. Det är bara att stämma in i kören.
Och så var det ju det där med inledningen. Den som griper en direkt. Efter läsningen bläddrar jag tillbaka och kommer på att jag egentligen minns helt fel. Inledningen var ju något helt annat. Den är ju epilogen, slutet på historien. Det klarnar först när boken lästs.
Men det är ju också en konst att fånga läsaren i en boks andra kapitel.
Jan Bergsten