Luleå Segelsällskap firar 130 år i år. Hur ska ni fira det?
– Den största grejen är att vi satsar extra mycket på regattan. Vi har ju en regatta varje år men vi gör den extra lång och extra bra, extra allt. Dessutom har vi Bottenhavsregattan samtidigt.
Den seglas i Bottenhavet och Bottenviken och den var i fjol i Vasa och året innan på Ulvön. Man turas om och nu har vi lyckats få den hit, till 130-årsjubiléet. Det känns jätteroligt. Då hoppas vi det kommer många seglare från de andra städerna kring Bottenhavet och Bottenviken.
Vad beror det på att ni lyckats dra folk till er förening så länge?
– På ett sätt är det väl givet att en kuststad har ett segelsällskap. Man har så nära anknytning till vattnet och är man inte på vattnet och ror eller fiskar så är man där för att segla. Man har den här kontakten med vatten hela tiden. Det verkar inte fungera så inom segling att man byter klubb. Det verkar som om den klubb som man började med finns kvar. De överlever och det kommer nya generationer och det blir kontinuitet i och med att man seglar hela familjen tillsammans. Det engagerar så många och alla generationer samtidigt.
Hur ser ditt engagemang i klubben ut?
– Jag är vice ordförande i styrelsen och är aktiv kappseglare, förstås. Vi är ganska aktiva i kappsegling i Luleå. Dels har vi varje onsdag på sommaren en liten bansegling på Stadsfjärden, det är framför allt för att man ska få chans att lära sig. Det är allt ifrån de här korta banseglingarna, och vår längsta segling tar mellan 14-20 timmar, Brännströms minne, som är på försommaren. Då seglar man utomskärs, långt utanför skärgården och de yttersta fyrarna i nästan ett dygn. Det är en riktig havskappsegling.
Hur länge har du seglat?
– Jag är uppvuxen i segelbåt, så formellt sett sedan jag var två månader men jag var inte så aktiv då. Det var väldigt lätt att få in vanan.
Vi har ju seglat alla somrar och sedan seglade jag jolle när jag var liten och har fortsatt i tonåren att kappsegla med familjebåten.
Du är ubåtsofficer i grunden. Hur går det ihop med ditt seglingsintresse?
– Det kändes lite grann som en grej jag ville prova. Man är ju fortfarande på sjön men framför allt är det spännande att lära sig vara i den miljön och använda andra verktyg. Man får ju använda hörseln istället för synen till exempel, styra utan att se ut. Allt blir lite speciellt och spännande. Och så det där att ingen ser en. Totalt har jag varit i flottan i sju år så har jag seglat på skonert också, Gladan och Falken, flottans två segelfartyg. Men det spelar inte någon roll vilken båt man seglar. Seglingen är alltid lika rolig, oavsett.
Du har ju tävlat i armbrytning. Vilken nytta har du haft av de kunskaperna och den styrkan i seglingen?
– Oj, haha, det är ju snarare så att jag haft nytta av seglingen i armbrytningen i och med att jag började med den först. Jag har alltid varit armstark. Egentligen så var det med armbrytningen för att testa den armstyrkan jag redan hade, se om den räckte någonstans. Men jag höll inte på så länge. Sedan började jag träna crossfit istället. Jag ville träna hela kroppen. Det var egentligen för att testa om jag kunde komma någonstans. Det var kul att testa men det var roligare att träna crossfit. Men tävlingsmomentet i armbrytning är väldigt roligt, just att det går så himla fort. Man laddar och laddar och det är så mycket psykiskt. Man måste känna det psykiska övertaget och tro att man kommer att vinna. Det var jättenyttigt att lära sig.
Vad längtar du efter mest just nu?
– Sommaren. Den här vintern verkar ju inte vara så mycket att hänga i granen men varje säsong längtar jag efter nästa säsong och det är ju inga mellansäsonger egentligen. Man åker ju skidåkning tills man börjar segla.