Memoarskrivandet sker i samarbete med journalisten Håkan Lahger och Flinck ser inga svårigheter i att få materialet att räcka till en bok och en pjäs.
– Många människor brukar säga att de varit med om så mycket att det skulle räcka till en roman. När man sedan penetrerar den människan räcker det knappt till en halv novell. Det jag varit med om räcker till tre romaner.
Vad Thorsten Flinck kommer att berätta om i romanen och om sig själv och på teaterscenen vill han ännu inte avslöja. Det får vänta till hösten och efter turnén med klassikern Doktor Glas, som bygger på Hjalmar Söderbergs dagboksroman från 1905.
Det har blivit Thorsten Flincks långkörare. I tolv år har han spelat den och gett 150 föreställningar. På lördag är det dags igen, i Luleå.
Men varför ska vi se en över 100 år gammal historia?
– Det är som med Electra och Euripides. Doktor Glas är så mångbottnad, så mångfasetterad, har en text så rik att den är mental skådespelarmat.
– När jag första gången gav den på Vasateatern 2003 hade jag ännu ett eko av ungdom i mig. Nu är jag en åldrad man på 54 år, men texten gör mig fortfarande hungrig. I går kväll upptäckte jag en ny sida av doktorn när jag spelade den i Umeå.
För Thorsten Flinck är Hjalmar Söderbergs mördande doktor ett drama med evigt liv.
– Jag har regisserat eller varit skådespelare i 60 uppsättningar under 35 år. De pjäser som alla bör se ryms på ena handens fingrar och är bra oavsett om du är 15 eller 85 år. Det är så denna föreställning utvecklats.
Thorsten Flincks väg till Hjalmar Söderberg gick via teatermannen Allan Edwall, som skrev en teatermonolog av Doktor Glas.
– Allan tog bort 50 procent av romanen och ändå lyckades han få med hela historien om ett brott. Det är en mycket bra dramatisering och jag såg den 20 gånger när jag var ny som skådespelare. Ett år senare fick jag ynnesten att få spela mot Allan i Hjalmar Bergmans pjäs En skugga. Det var matigt att först få teorin och sedan praktik.
Har du lånat från Allan Edwalls monolog?
– Vissa saker måste oundvikligen bli desamma. Allan gjorde en monolog som en berättare, jag gestaltar alla rollerna. Då är det ju inte bara de manliga, jag gör ju också prästfrun. Det är svårt, det krävs en jävla mental uppladdning för att göra detta. Det kräver så mycket av mig.
Får du byta kostym till klänning?
– Nej, jag byter inte om. Det behöver jag inte. Jag skulle kunna spela pjäsen naken.
Doktor Glas har likheter med Dostojevskijs Brott och straff, att det i båda romanerna handlar om mord på en osympatisk människa. Skillnaden är att doktorn inte ångrar sin gärning, att han tagit livet av prästen Gregorius som våldtar sin hustru. Raskolnikov ångrar sitt brott, mordet på pantlånerskan.
– Brecht ville söka det onda i det goda och det goda i det onda, men jag ser Gregorius bara som en riktigt svettigt äcklig gubbe. När jag var 42 år och hade premiär var jag helt förälskad i doktorn. Han var så häftig, en rebell. Jag försvarade honom och tyckte inte att mordet var så farligt, snarare ett hjältedåd.
– Nu efter alla dessa år ser jag i stället historien om hur det går för en människa som lämnas alltför mycket ofrivilligt ensam. Så lever vi nu, alla dörrkedjorna är på och det är inte bra, vi går inte ut efter mörkrets inbrott och talar inte med varandra. Det är Sverige i ett nötskal i dag. Så lätt det skulle bli om vi talade med varandra.
Doktorn skapar en bild av en övermänniska, ser upp till Nietzsche. Det är långt ifrån Thorsten Flinck.
– Jag har alltid varit kristen socialist, aldrig gjort skillnad på folk. För mig har teatern tvingat fram ett politiskt perspektiv, berätta historien utifrån min grundtro.
Och socialisten Thorsten Flinck gillar det röda Norrbotten. Här har han hållit 1 maj-tal.
– Det är den del av Sverige som mest förlikar min afrikanska sida trots att ni är så långt ifrån Afrika. Själv är jag ju halvafrikan.