I vår kulturrevisionistiska tid så finns det alltför gott om måltavlor för den politiska korrekthetens pilar, skriver Maria Vedin så träffsäkert i sin måndagskrönika och refererar till raderandet av toamålningen på Tunaskolan, varslet om att Tin-Tin inte är rumsren och att nu även Pippi Långstrump ska ställas under censuren.
Jag noterade också den där debatten om att Pippi bör korrigeras, och suckade djupt. Exemplen på senare tid är ju mångt fler. Lägg därtill läseboken Förstagluttarna som censurerades i Luleås skolor för ett avsnitt om kvinnliga bröst (en bok som nu ersatts av en i mitt tycke mycket sämre).
Poängen är att den politiska korrekthetens förespråkare har drabbats av amnesi och panik. Tillägget jag vill göra i debatten gäller således det jättelika tankefel som saknar logisk relevans.
Jag hade för övrigt, och troligen felaktigt, tagit det öppna och demokratiska samhällets principer för givna. Lärde mig tidigt i skolan att yttrandefriheten var grundlagsskyddad i Sverige och ingenting man tafsade på i första taget.
Men historielösheten och okunskapen om det öppna samhället verkar total bland censurförespråkarna. De har hittat på en alldeles egen variant och företräder den lilla yttrandefriheten. En förment öppenhet som bara råder så länge den överensstämmer med vissa egna tolkningar av konst och verklighet.
I övrigt betraktas folket som för dumt för att kunna läsa sagor utan att de först tillrättavisats enligt diffusa normer. Dessutom uttolkat av något institut vars ledamöter utsett sig själva.
Jag trodde att vi alla redan dissat den här typen av agerande och kommit fram till att det alls inte är någon särskilt smart idé. I sin förlängning ger den oss diktaturer, och försök till begränsning av tänkandet förvaltats genom dess försorg. Jag nämner några namn ur modern tid som en liten påminnelse, profiler ur historien som företrätt systemen. En hette Hitler, en annan Stalin och en tredje Kim Il Sung.
Jag gav mig in i den här debatten för ungefär ett år sedan, men drog mig tillbaka med en suck då mothuggen mest började kretsa kring åsikter om min person i stället för sakfrågan.
Den politiska korrekthetens förespråkare måste i stället börja tala allvar, och berätta på vilka principer de anser det rätt att radera andras konst. Och varför just deras smak står över yttrandefriheten.
Annars måste de svara jakande på frågan om de kan gå med på att det nästa gång är deras konstverk som ska raderas.
Jag bilägger den gode filosofen Immanuel Kants kategoriska imperativ som hjälpmedel i tankearbetet: ”Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag.”