Bengt Pohjanens Meänmaaflagga och dess anknytning till Älven och den tornedalska identiteten diskuterades tydligen vid förra sommarens sikfest i Kukkola av författarna Tove Alsterdal och Mikael Niemi.
Pohjanen lanserade sin flagga för något år sedan, med egen flaggdag den 15 juli. Dess utformning och eventuella symbolik hade dock inte före lanseringen varit föremål för någon allmän diskussion.
Flaggan har nu blivit föremål för en slags "nyrelease" genom att Pohjanen vänt sig till Svenska akademien och bett akademien välsigna flaggdagen. Akademien har dock inte varit så välunderrättad om flaggans status. Den har antagligen fallit för all reklam som flaggan fått i olika inslag inte minst i svenska och sverigefinska medier.
Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset (STR-T) har i en skrivelse gjort akademien uppmärksam på att förbundet borde ha tillfrågats, och akademien har nu backat. STR-T hänvisar till att man representerar en större andel meänkielitalare än Pohjanens förening och dessutom är officiellt remissorgan i tornedalsrelaterade minoritetsfrågor.
Pohjanen hävdar dock i en radiointervju att flaggan är populär, han har sålt tusentalet flaggor, och att han nu ämnar fira flaggan genom att låta den dras i en konungslig schäs. Man ser den dock sällan ute i bygderna - men märkligt nog på en del kommunala flaggstänger.
Egentligen tycker jag att den här konventionella flaggtypen, typ Meänmaaflaggan, designmässigt är väldigt fantasilös och tråkig (Jämför med samernas flagga). Dessutom kan man alltså ifrågasätta dess representativitet för Tornedalen och Malmfälten, d v s meänkieliområdet (inklusive lannankieli i Kiruna/Jukkasjärvi).
Verkligheten har alltid varit men har också under de senaste decennierna blivit alltmera "melerad" vad gäller sammansättningen av identiteter, kontakter och spridningen av kulturella impulser. Alsterdal hade också i diskussionen i Kukkola vänt sig mot fixeringen vid Torne älv.
Ett annat exempel på denna kritik: vid ett evenemang i Seskarö för ett antal år sedan påpekade en sverigefinska, bosatt i gränslandet mellan Kalix och Torne älvar - i polemik mot Pohjanen - att i hennes språkliga vardag förekom både överkalixmål, nederkalixmål, svenska, finska och meänkieli. Hon vände sig mot idén om ett "gränsens tredje rum" - som tycks ingå i Meänmaasymboliken - som en förenklad och föråldrad bild av verkligheten häruppe.
Det finns ju också fler älvar att notera än älven med stort Ä (Torne älv): Kaitum, Könkämä, Lainio, Lina, Muonio, Sangis, Tärendö, Vassara, Vittangi, Ängesån m fl.
Jag är själv ingen stor flaggentusiast. Men en rolig idé som jag noterat i flaggdiskussionen är den som lanserades av Mikael Niemi vid en nattfestival i Korpilombolo. Han såg den tornedalska trasmattan som en tänkbar grundmodell för en flagga för meänkieliområdet.
Själv skulle jag vilja föra fram en idé, som jag tycker är konstnärligt spännande, nämligen att låta den tornedalska konstnären Maj-Siri Österling, bördig från Anttis norr om Pajala, designa en ny flagga utifrån sin kända patainstallation.
Installationen har visats i Pajala men revs där och pryder nu en ö i floden Loire i Sydfrankrike, inköpt av staden Tours. Den skulle förtjäna att lyftas fram även i sin ursprungsbygd, om inte annat så som inspirationskälla till en ny, mera representativ meänkieliflagga.