Den första fasen av ett förhållande består av en förälskelse. Du förälskar dig snabbt, hetsigt och dumdristigt, i en dröm. En dröm om vad ni är och vad ni skulle kunna bli. Vad ni skulle kunna övervinna och vad ni skulle kunna glömma, om ni bara fick vara ett vi. Om ni fick slippa vara era gamla jag. Det är underförstått inte samma sak.
Den andra fasen karakteriseras av landstigning. En dag vaknar du upp till ett nytt landskap. Plötsligt har allting blivit nytt och främmande, inklusive du.
Hur du beter dig, hur du ser – hur du lägger märke och värderar till och med de mest banala sakerna.
Precis allting kan brytas ner och översättas till något oerhört fantastiskt. Till och med någons sätt att knyta sina skor. ”Tänk att han kan knyta knutar, på det där sättet! Det måste betyda något. Vi måste få vara tillsammans.”
Den tredje fasen kännetecknas av skendöd. Det känns ungefär som att du dör helt enkelt. Om och om igen, som om du fastnat i en loop där du blir bränd levande, knuffad nedför ett stup eller dränkt i ett ishav. Du dör den första gången ni hånglar på en svettig hiphopklubb. Den första gången ni bråkar och blir sams igen.
De första gångerna då precis allting går att fira: ”En månad! Två månader! Två månader och en dag!
Två månader och två dagar! Och nu vet jag ditt mellannamn också.
Det borde vi fira.”
Du dör för att du är så kär. Och sedan lever du tydligen, för du blir ännu mer kär och då dör du igen. Om och om igen.
I fjärde och sista fasen förstår du varför kärlek inte bara känns som att dö, utan är som att dö. På riktigt. Totalt och oåterkalleligt.
Med tiden tar sig nämligen denna särskilda någon in.
Han städar, skär och sågar ut en plats. Han köper möbler på Ikea, puffar upp kuddarna och lägger sig till rätta på platsen bakom ditt bröstben som aldrig mer kommer att vara din, eller någon annans.
Den är upptagen.
Upptagen som i förbrukad, som i ett ställe vilket är anpassat, gjort, skapat för och av en enda person.
Upptagen som i att ingen annan kommer någonsin att kunna fylla den platsen eller vara det som han är för dig just nu.
Upptagen som i att han är inte längre ersättningsbar. Och när han inte är längre är ersättningsbar är inte heller du, den personen som du uppfattar dig själv, det.