En gång i tiden fanns schackspel överallt. På ungdomsgården, på bibliotek, i fikarummen, i skolan och på andra mötesplatser. Nu har schack mist sin position åtminstone bland oss vita pjäser – men samtidigt har de offentliga schackspelen blivit en mötesplats för nysvenskar. Vi gammelsvenskar har dragit vår kos.
Offentliga schack är gratis, kräver tid och är inte digitala. I den vita överheten räknas sällan det som är gratis.
Kostnaden är viktig. Den sållar agnarna från vetet och så bör den vara avdragsgill.
När Stadsbiblioteket i Luleå ville ta betalt för att använda datorer försvann kön av nysvenskar. Vi gammelsvenskar brydde oss inte. Vi har uppkoppling så det räcker och blir över.
Kosta, ja. Markera position, ja. Det ska kosta. Det ska tamejfan kosta. Annars gills den inte: Upplevelsen. Det har vi vita pjäser bestämt.
I vår tilltro till att grottekvarnen mal för den som är beredd att satsa. Inte bara stå där på Storgatan och spela schack på arbetstid.
Vad pratar de om där vid schackspelet? Vilka språk pratar de? Varför spelar de inte schack på nätet?
Jag blir glad varje gång jag cyklar förbi schackspelet och ser att nysvenskar inmutat en plats i vårt annars så vita, konforma samhälle.
Det finns hopp. Bonden kan slå såväl kung som drottning. Såväl i spelet som i tanken.
Och spelet?
Ja, tyvärr påminner det om hur vissa vill ha samhället: att vita pjäser ställs mot svarta. Men det är tvärtom ett spel med oanade möjligheter till att överbrygga gränser och barriärer.
Schack används i integrationsprojekt, i specialundervisning och även för att motverka missbruk och kriminalitet. Men det går inte bara att spela med svarta pjäser. Även de vita måste vilja vara med.
Schack är ingen ytlig syssla. Eller ändlöst pillrande på en display. Allting pågår i huvudet och med respekt för motspelaren.
Hur man spelar?
Den franske och polske stormästaren Savielly Tartakower (1887–1956) ger detta råd: ”Taktikern vet vad han ska göra när det finns något att göra – strategen vet vad han ska göra när det inte finns något att göra.”