Förfallets skönhet
För de flesta av oss är ett ödehus ett ödehus. Någonting sorgligt, skrämmande. Men för Hampus Hedelius är det skönhet och konst att minnas med stolthet.
Foto: Fotograf saknas!
För fotografen Hampus Hedelius är ödehus också något lockande.
- Det låter kanske lite som en konstig böjelse - att jag blir som en femåring i en leksaksaffär, säger han och skrattar.
- Men för mig är det som en skattkammarjakt i dessa ensamma, stolta byggnader som står i förfall. Jag funderar på vad som har hänt här, vem som har varit här och vad som har hänt sedan. Det går så oerhört fort åt fel håll, så fort någon verksamhet har lämnat en byggnad. Naturen tar tillbaka det människan byggt upp.
I många år har han rest Sverige runt och fotograferat ödehus. Militära bunkrar, tegelbruk, teatrar och fabriker - till och med den övergivna skolan uppe i Kassa.
- Den ägs numera av en man som heter Folke, som var mycket vänlig och lät mig fotografera. På sin tid var skolan en riktig "lyxskola", den hade centralvärme och var isolerad med glasfiberull, vilket var ovanligt.
Men sedan hände det som händer på så många ställen; byarna glesas ut och barnen flyttas till andra skolor.
- Jag tycker på något sätt att man ska avluta dessa byggnaders livstid med värdighet - nästan som en minnesruna. Fastän många av husen mycket väl skulle kunna användas igen. Det är ett så typiskt svenskt fenomen; man bygger lokaler för ett ändamål och lockar dit folk, men sedan tar man sin hand ifrån allt och glömmer bort att det finns människor där man måste ta hand om.
- Fast sedan ska man inte ta för givet att ödehusen finns i små byar. Ta Lidingö till exempel - där finns inte mindre än elva jättevillor som står helt övergivna.
När han väljer ett objekt att fotografera är det oftast ett hus som stått orört.
- Jag vill att det ska vara en sorts tidsdokument. Det blir ju så när allt bara lämnats intakt. Sedan vill jag inte heller berätta efteråt var huset ligger, för då finns det så stor risk att människor åker dit och förstör. I Tierp finns det ett övergivet samhälle som ungdomarna hittat och där har de härjat så att det ser ut som om det varit krig.
Det börjar med en exteriörbild. Sedan rör sig Hedelius inåt, från rum till rum, och dokumenterar. Till slut är det dags för detaljbilder - kanske en gammal telefon eller en halvt urdrucken kaffekopp.
- Jag tillhör "pet"-generationen, säger han och skrattar.
- Men eftersom jag vanligtvis jobbar med reklam arbetar jag på samma sätt när jag fotar ödehusen. Jag vill bygga upp en känsla av att betraktaren själv rör sig utifrån och in i huset. På så sätt kan även de som inte varit där, men ser bilderna, ta del av platsen.
Nu har Hampus Hedelius bilder blivit bok på förlaget Max Ström; Öde - det bortglömda Sverige.
- Jag trodde faktiskt aldrig att någon skulle vara intresserad av att göra en bok av det här. Men det är förstås jättekul. Det ska vara en bok som inte är så dyr också, för den ska kunna nå alla som vill tycker jag, säger Hedelius som redan har planer på en fortsättning.
I sommar har han två veckor av sin semester inplanerade, då han tänker resa runt i både norra och södra Sverige och fota.
- Det kräver mycket tid, för det är inte så lätt att ta sig in på de här ställena. De flesta kommuner är inte direkt stolta över det nedlagda.
Så jobbar vi med nyheter