Staden har sina självklara nöjen, men i glesbygden får vi allt se till att anordna våra egna. Så har det alltid varit. Denna så kallade folkkultur är beroende av vår samarbetsförmåga. Det som förr i världen verkar ha skett mer spontant är idag något vi måste kämpa för.
”Det var dans bort i vägen på lördagsnatten”, skrev Fröding vid 1800-talets slutskede, och i Bosse Johanssons bok ”Dit vägarna bär” berättar spelemannen Börje Eriksson om 50-talsdanserna på stenhällen i Flakaberg och på dansbanan i Edeforsvägens ände. I mitten av 90-talet var det fortfarande populärt med logdans även i småbyarna. Jag hade turen att hinna vara med en liten, liten stund i erans slutskede.
En bit norr om Lansjärv går en grusväg upp i skogen, och några kilometer in ligger den forna festplatsen Ulmislogen. Dansbandstakten, doften av en glödande myggspiral, parfym blandat med myggsprej och hembränt, är intryck som tar mig tillbaka till de ljusa sommarnätterna då föreningslivet fortfarande stod sig starkt och folkkulturen var väl utbredd.
Arrangörsådran nedärvdes med mottot ideellt arbete framför egna behov. Var det inte bilbingo, tipsrunda eller pimpeltävling så var det dans på Ulmislogen. Dans på Ulmis var höjdpunkten bland tillställningarna, men också något som jag och de andra arrangörsbarnen fick tjata oss till. Svepskälet var att hjälpa till med lottförsäljningen, men den egentliga orsaken var att spionera på fyllisar som snubblade omkring över grästuvor och storstenar. Sällan vågade vi, men ibland, hand i hand, tog vi sats och sprang mot logen och dess mörkaste hörn, där vi ostörda kunde stå och lyssna till bandet.
Mycket fick man se av både det ena och det andra, och på lottkurens vägg förevigades nattens skeenden. Viktigt var också att skriva sitt namn, samt datum och dansband. Klottrandet var en del av själva grejen, säkerligen inte bara hos oss. Tänk hur många lottkurar det måste finnas, i övergivna logar och folkparker, runt om i vårt land, och vilka historier de har att berätta.
De små logarnas tid är förbi, till och med festplatsen Brännaberget, förr om somrarna nöjescentrum i länet, står och förfaller. Ska man skylla på avfolkning, byråkrati, internet eller samarbetssvårigheter? Kanske allt sammantaget.
Att återskapa folklivet vid festplatserna är nog uteslutet. Evenemangen måste följa tidsandan och för lönsamhet krävs noggranna uträkningar. Kärnan i det hela är dock att vi aldrig kommer att bli serverade, vill vi att något ska hända får vi göra det själva.