Med risk för livet klättrar jag in i ett alldeles överfullt förråd. Här samlas allt som jag en gång hade, men tappat på vägen. Sådant som knappast går att återanvända, men som jag ändå är för feg i anden för att skiljas ifrån.
Så är det väl för de flesta, antar jag. Att saker blir kvar utan att man vet varför. Till exempel den där gamla torkpressen. Nu är det bara i mina drömmar den monteras upp igen, med snabbfix och pappersframkallare. Fast innerst inne vet jag: Fotolabbet kommer aldrig att bli av.
En livförsäkring är bra att ha innan man går in här. Det beror på att slitna pinnstolar, en och annan pall, en avdankad hatthylla, trehjulingar och annan lump är så ostadigt staplade på höjden att man när som helst kan få alltihop rakt i skallen.
I dag ska rubbet omstaplas för att få mer utrymme.
Men vad ligger här? Ett par kryckor instoppade bakom mitt gamla skrivbord. Samma med detta. Om jag vrickar foten igen, eller knäcker hälsenan, kommer jag ändå att vara för gipsad för att få fram kryckorna. Om jag ens kommer att minnas var de ligger.
För att få någon som helst övergripbar ordning på allt detta skulle jag behöva upprätta en databas över alltihop. Ett förrådsgoogle. Men även detta ligger förstås i drömmarnas och fantasins värld. Det kommer heller aldrig att bli av.
Längst in i ett av hörnen, i en halvtrasig banankartong, ramlar ett turkost häfte ut. Gitarrkurs för nybörjare.
Nej, det var länge sedan jag var nybörjare på sex strängar. Enda nyttan vore om jag drabbades av demens och glömde bort allt jag redan lärt mig. Men då skulle jag ju knappast heller minnas var jag lagt häftet. Mer och mer av denna spariver tycks totalt meningslös, och allt mer påfrestande.
För bakom gitarrhäftet ligger en maxisingel, ”Under ytan” av Umeåbandet Kapten Nemo. Året 1985 stod jag nedanför scenen på Krogen Krogen och diggade. Men det som jag minns med styrka är inte musiken, utan de karga vandringarna i knarrande snö och bitande kyla tillbaka mot min lägenhet på Mariehem. Jag hade visserligen ett piano, men ingen som släckte kandelabrarna.
Spela skivan med Kapten Nemo, det kommer jag aldrig att göra igen.
Likväl ska den sparas. Och förhoppningsvis glömmas.
Alla idioter och klåpare, in bakom skrivbordet med er igen. Försvinn! Till allt som luktar unket damm i förfulad amnesi.