Inger Zachrisson, i dag 80 år, redovisar sin mångåriga forskning kring samisk arkeologi och historia och relationen mellan samisk och nordisk kultur i äldre tid i en egen bok, "Gränsland – Mitt arkeologiska liv". Det hon benämner Sörsamiska projektet avsåg utgrävningar av samiska fornlämningar i Härjedalen (Vivallen) som resulterade i den mångvetenskapliga publikationen "Möten i gränsland – Samer och germaner i Mellanskandinavien" (1997).
Arbetet kring Vivallen blev för Zachrisson inte bara arkeologi utan också politik, en nyckelroll för sydsamisk identitet. Hon blev efter framgången med Vivallen sakkunnig på samesidan i det stora Härjedalsmålet (markägares process mot samernas sedvanerätt till vinterbete för renarna). Samerna förlorade dock i både tingsrätt och hovrätt. I hovrätten hördes enbart parternas arkeologer (Inger Z-n och Evert Baudou) på grund av dels nya resultat av genetisk forskning, dels av länsstyrelsen utförda arkekologiska inventeringar i samarbete med Ruvhten Sijte (tidigare Tännäs sameby). Hovrätten ”fann inte skäl att värdera den enes uppfattning högre än den andres”. En meningsfull diskussion om arkeologi i rätten var enligt Zachrisson omöjlig.
Det hade uppfattats som om Staten lät politiskt besvärliga frågor gå till domstolarna, trots att staten haft över hundra år på sig att reda ut frågan om renarnas vinterbete. I sin bok om Härjedalsdomen 2014, erinrar historikern Lars Rumar om både HD:s och Norsk Höyesteretts domar i Nordmalingmålet (2011) och ”Selbusaken” (2001) till samernas fördel.
Men Zachrisson mötte också andra svårigheter. Det fanns tendenser inom arkeologin att klassificera allt som nordiskt som inte tydligt ansågs samiskt. Om Vivallen erkändes som samisk så var övrigt arkeologiskt material från mellersta Skandinavien fortfarande omdiskuterat. Det har av tradition kallats spår av ”fångstkultur”, även om det är lika som Nordskandinaviens ”samiska” lämningar.
”Eftersom jag kunde se materialet utifrån samisk synpunkt, ansågs jag inte kunna se objektivt och kritiskt som en sann forskare.” Det anmärktes också på sina håll att hennes tidiga åsikter varit utpräglat polemiska och ”inte hade den kritiska hållning som tunga vetenskapliga inlägg bör ha”. Men att vissa resultat blir omstridda bör inte göra ett forskningsområde mindre intressant, utan tvärtom.
Att forskningen inte har nått konsensus kring grundläggande definitioner beror på att materialet i hög grad är outforskat, men det kan inte åberopas som giltigt skäl mot vidare forskning i frågan. Om definitionen på ”tunga vetenskapliga inlägg ” är att bara befästa redan givna s.k. sanningar finns en viktig motfråga: Är det forskningens mening att inte ta upp ämnen som väcker debatt?
"Gränsland" är mycket intressant, mycket välskriven och rikt illustrerad. Den ger många inblickar i en mycket verksam forskares olika kretsar, studier och familj, museivärlden, resor och studie- och forskningsbesök, möten med särpräglade personligheter etc.
1999 skrev jag i Samefolket: Inger Zachrisson håller på att skriva in sig i sydsamernas historia på ett sätt som bara den kan göra som förmår att förena sin vetenskap och sina forskningsrön också med ett öppet och mottagligt sinne för de människors kunskaper och erfarenheter som hennes forskning berör. Jag har sedan dess bara stärkts i den uppfattningen.