När jag var tretton år blev jag hästägare. Inspirerad av bokklubben Silverhingstens berättelser som många gånger utspelade sig i tävlingssammanhang, var drömmen att bli hoppryttare. I dessa böcker gick storyn ofta ut på att en bortkommen flicka och en utdömd krake fann varandra, tränade stenhårt och krossade alla elaka snobbar.
Vi småflickor i byn ägnade mycket tid åt att spika ihop rangliga hinder på ängarna och att lägga upp nedfallna träd mellan stubbar i skogen, och när så en kustnära ridklubb anordnade en nybörjartävling var vi ett glatt gäng som drog iväg. Baktill i transporten stod ögonstenen. Min lilla korsningsponny med korta ben och aningen stor mage.
Det var då jag för första gången stiftade bekantskap med ridsportens snobberi. Vi hann nämligen inte mer än lasta ur förrän en ridlärare i höga läderstövlar kom förbi och lät undslippa en fnysning samt ett ord som skulle etsa sig fast för evigt. Buskryttare.
Buskryttare. Med de ambitioner som fanns på den tiden var ordet inte så omtyckt. Idag är jag nöjd över denna perfekta definition av vad jag faktiskt är. Och nu, efter en lång vinter av snöpulsande och vägkantsrace, ser jag fram emot att komma ut i vegetationen.
Det finns inte mycket som är glamouröst med hästägande, och verklighetens eviga skitskottning, smutsen under naglarna och stanken i kläderna går bara inte ihop med uppblåsthet. Fast allt handlar väl om resurser. Har man ordnat skötare så förblir också ridbyxorna vita, stövlarna blanka och man har ork att fnysa åt mindre bemedlade. En attityd som inte borde finnas i ridskolevärlden.
Men nu stundar härliga tider, med galopper över stock och sten, upp och ner i sandtag. Hopp över diken där grodynglen frodas och hopp över smältande snödrivor. En annan klassiker är dressyr mellan träden. Här gäller det att vara samspelta för att undvika krock och krossade knäskålar. Bäst passar ändå etiketten när nya ridvägar utforskas. I slyn gör man sig liten på hästen, hänger runt halsen och håller för ögonen. Sen tar det stopp, och medan man trasslar loss håret ur en buske minns man de drömmar man hade.
Buskryttare. Jag har varit det i tjugofem år, och kommer aldrig att bli något annat. En ny häst är under träning och min lilla ponny har gått i pension efter många lyckliga år i buskagen. En gång, på just den där tävlingen, fick han visa vad han kunde. Som en furie gasade han runt i ridhuset, hoppade skiten ur ridskolehästarna, och tog sedan ärevarvet med fladdrande förstaprisrosett. Precis som i sagan.