Fotobok med alltför snårigt språk

Är det verkligen nödvändigt att starta med universums skapelse när man ska berätta om Ekens mångfald - som undertiteln lyder i Johan Linds praktverk Quercus? För mig känns det som en bra lång omväg. I en av bokens bildtexter påpekar författaren att både vi och tillvarons alla ekar är skapade av samma materia och att vi för någon dryg miljard år sedan hade samma pappa. Det räcker ju gott. Nu får vi i stället ett rätt krångligt och krystat referat av hur evolutionen gav oss bakterier och schimpanser innan vi själva tog över planeten.
Quercus betyder förresten ek.
Lind gör ofta den sortens utfärder. Rätt som det är promenerar han bland tigrar i en indisk nationalpark eller plockar ägg ur ena foten som en fluga på Madagaskar har lagt dit. Till slut börjar man nästan undra om han inte har tillräckligt mycket att säga om ekar. Å andra sidan är han ju mycket beläst och refererar en rad specialundersökningar från alla möjliga fält.
Bergek och vanlig ek är de vanligaste arterna men båda är "lätta på foten", skriver Lind, och får barn ihop, hybrider. Och det gör det svårare att definiera artbegreppet, även om man numera med hjälp av DNA kan lägga fast släktskap också när det gäller ekar.

Lind diskuterar på samma sätt en rad olika grundläggande begrepp: intelligens, sex, mångfald, samarbete, hur arterna lever på varandra, hur de maskerar sig och sänder ut falska signaler.
Språkligt kan det emellanåt bli lite snårigt, inte för att författaren sitter fast i den vetenskapliga vokabulären utan för att han ofta lastar in mer satsar än meningarna tål. Samtidigt vill Lind så gärna hålla läsaren på gott humör och letar ständigt efter vitsiga formuleringar och det drar emellanåt stilen mot kåseriet.

Eken blir mycket gammal, berättar Lind i ett av bokens fjorton kapitel. Det finns träd som var ollon 1347, det år då Magnus Eriksson i sin landslag "gav ett osedvanligt starkt skydd för både bok och ek". Just ollonen skulle skyddas, de gav fläsk, senare också ett oöverträffat virke till kronans skepp.
Lite siffror: 1831 blev Visingsö nationens stora "ekplantage"; 1946 fanns det 67 000 ekar där; det största trädet i våra dagar är Rumskullaeken med sina dryga 13 meter i omkrets och mer än tusen år på nacken; i ekmiljöer lever 385 olika växtarter och närmre 1 200 skalbaggsarter.
Livsfarliga slagsmål är i själva verket mycket ovanliga. Det normala är i stället att kontrahenterna mäter varandras styrka i olika faser utan att använda den fullt ut, noterar Lind som fotograferat bråkande ormvråkar men inte ekoxar som slåss (däremot när ett par har en öm stund i en ek).
Fotona är i själva verket den stora behållningen i Quercus. I sista hand är de en sorts kärleksförklaringar.

Fotobok med alltför snårigt språk

BOKQuercus. Ekens mångfald Johan LindAtlantis