Marisa står i sitt kök i Boden och pratar med sin lillasyster i ett videosamtal.
– Jag måste gå. Jag ska intervjuas för tidningen, säger hon.
Systern, som förvånat svarar "just nu?" i andra änden ringer inte från samma stad. Inte heller från Sverige eller Europa. Hon bor i New York - staden som aldrig sover. Staden som Marisa föddes i.
Marisa växte upp i stadsdelen Bronx med sina föräldrar, tre bröder och en syster. 2002 var året då hon mötte Bodenkillen Nils Pettersson vid Manhattan College. Hon läste kommunikation, han studerade till ingenjör. Nils hade flyttat från Sverige till New York tidigare samma år genom ett friidrottsstipendium. Både Marisa och Nils var aktiva inom samma friidrottslag, och det var på den vägen som paret träffades.
Innan Marisa träffade Nils hade hon aldrig haft tanken att lämna storstadspulsen för ett främmande land.
– Jag trodde att jag skulle förbli en New Yorker för evigt. Innan den här killen kom in i bilden, säger Marisa och tittar på sin man.
Under uppväxten i Bronx bodde hon i ett område som ofta får skildra New York i teveserier som "The Cosby Show" - smala bruna radhus med trappor till entrédörrarna. Hennes föräldrar och syskon bor kvar i New York än idag. När folk frågar Marisa hur hon kunde lämna staden för lugna Boden är hennes svar givet:
– Det svenska systemet, som föräldraledighet och semester är en väldigt stor fördel med att leva här. I USA är föräldraledigheten näst intill obefintlig. Här får vi spendera mer tid med våra barn. Livskvaliteten är bättre. Sedan var jag även trött på storstadsstressen och längtade efter ett lugn.
År 2006 gifte sig paret i natursköna nationalparken Bear Mountain. Hela familjen var där, både från Marisas och Nils sida. Bröllopet ägde rum under julledigheten och därför lyckades flera av Nils vänner från Sverige ta sig till New York.
– Många som kom kände varandra sedan tidigare genom friidrotten. Vi ordnade deras vistelse så att de kunde sova i vänners hus istället för på hotell, säger Nils.
När storleken på bröllopet kommer på tal berättar Marisa att 120 personer var inbjudna. Hon poängterar att det räknas som ett litet bröllop i jämförelse med den amerikanska standarden.
– Det var stort, inflikar Nils.
Paret tittar på varandra och brister ut i skratt.
Tankarna om ett liv i Sverige växte sig starkare när Nils och Marisas son Torsten föddes. När paret sedan väntade sitt andra barn bestämde de sig. För tre år sedan flyttade familjen till Boden, och inte långt därefter kom dottern Lillian till världen.
– Vi kom hit i januari när det var mörkt och kallt, vilket var en chock i sig. Lugnet var däremot ingen stor överraskning eftersom jag hade hälsat på Nils föräldrar i Boden ett par gånger före flytten. Vi hade letat efter en fridfull plats för våra barn att växa upp på. Ett liv här kändes helt enkelt rätt, säger Marisa.
Genom bekanta fick Marisa reda på att Facebook i Luleå behövde någon som kunde prata engelska. Hon såg sin chans och fick jobbet.
– Det var ett par stressiga månader i början. Lillian hade inte börjat på dagis ännu, men erbjudandet var så pass bra att vi såg till att få det att funka, berättar Nils.
I dag har Marisa samma administrativa arbetsuppgifter som tidigare men äger sitt egna företag. Hon trivs och känner att beslutet om flytten var rätt. Fördelarna med att leva här väger tyngre än nackdelarna, menar paret. Däremot försvinner aldrig Marisas saknad av familjen i New York.
– Vi försöker träffa min familj varje halvår och jag pratar med dem i princip varje dag. Barnen älskar mina föräldrar och kallar dem ”granny and grampy”. Och så deras hund Scruffy, såklart. Min syster har en dotter nu - baby Daisy, som Lillian säger. Torsten och Lillian pratar ofta med sin mormor och morfar via videosamtal, så det är inga okända ansikten för dem.
Marisa behärskar det mesta på svenska men pratar oftast engelska med barnen.
– Det är häftigt att se hur de kan växla mellan språken helt problemfritt. Det vill jag också kunna, säger hon och skrattar.
Torsten och Lillian, som tidigare suttit framför en film, hoppar nu glatt omkring i vardagsrummet efter att ha blivit utlovade varsin godisklubba. Marisa går fram till vardagsrummets fotovägg som pryds av foton på nära och kära ansikten. Det är minnen som aldrig bleks, och fler ska det bli. Marisa är förväntansfull och berättar att Torsten redan längtar till sommaren.
– Han kom fram till mig och sa "Mamma, granny och grampy kommer till vårt hus i sommar." Det var en härlig känsla att bara kunna nicka och le, fortsätter hon.